ASPERGER SYNDROM

Asperger syndrom är ingen sjukdom, det är ett "neuropsykiatriskt funktionshinder". På sätt och vis bara ett annorlunda sätt att vara.

Allt är subjektivt, mina erfarenheter är mina och kan aldrig bli mer än så. Alla varelser är individer. Att vissa likheter finns mellan vissa människor betyder inte att de är kopior av varandra i andra avseenden. Egentligen borde detta kanske inte behöva påpekas, men det finns de som inte förstår. Att alla är olika, och att jag är lika olik som dem. Alltså: trots att personer som har Asperger syndrom har vissa gemensamma svårigheter, så är de minst lika olika sinsemellan som de som räknar sig som "normala".

Och tro inte på allt du läser i tidningen. De verkar veta så lite. Brist på empati är inte detsamma som brist på sympati, och vi är inga kallblodiga mördare. Långt därifrån. En gång hade lokaltidningen här en artikel om Asperger syndrom där de skrev att de som har detta funktionshinder "kan skära i en kropp som man plockar sönder en klocka". Jag blev hemskt ledsen över missinformationen och rädd att folk skulle tro att jag var farlig trots att jag - bokstavligt talat - inte gör en mygga förnär, och min mamma gick och skällde ut chefsredaktören. Jag är stolt över min mamma.

Riksföreningen Autism har för en tid sedan gått ut med ett öppet brev där de vill uppmana personer som i olika sammanhang informerar om autism eller Asperger syndrom att använda ordet mentalisering hellre än empati. Att tala om bristande empati orsakar alltför många missförstånd eftersom empati ofta sammanblandas med sympati. Enkelt kan man kanske säga att empati är förmågan att förstå vad andra människor känner, att tolka ansiktsuttryck, kroppsspråk och liknande, medan sympati är att bry sig om vad de känner.
(brev.pdf på riksföreningens hemsida. De förklarar det bättre och mer.)

Att ha Asperger syndrom innebär inte enbart nackdelar. Vissa vet vad jag menar med detta, och för de andra skall jag försöka förklara sedan någon gång då jag känner mig inspirerad.

Människor säger saker de inte menar och menar saker de inte säger, vilket gör det tämligen besvärligt att förstå dem. Dessutom tror de att jag pratar på samma sätt. Det är kanske ännu värre. De lägger in mer mening i det jag säger än vad som faktiskt finns där, och tolkar vanliga konstateranden som antydningar eller till och med ironi. Det allra mesta jag säger finns faktiskt redan i orden. Försök inte förstå mer än än vad som finns där att förstå. Att säga vad man menar och mena vad man säger ser jag som en vacker egenskap, och mycket praktisk i kommunikationen människor emellan.

Det är bra att fråga. Det finns till och med en bok som heter så.

Det känns som om det vore ganska onödigt att skriva om diagnoskriterier och liknande här, eftersom det redan finns så väldigt många sidor på nätet som behandlar detta ämne. Så den här sidan kommer nog mest bara att handla om mina personliga erfarenheter av att ha Asperger syndrom. För det här är minsann bara min hemsida så jag kan skriva precis vad jag vill här och låtsas att någon är intresserad.

Och så ett citat ur boken Barn, ungdomar och vuxna med Asperger syndrom, av Cristopher Gillberg:

"Här kan det vara på sin plats att motivera bruket av termen 'Asperger syndrom'. På många håll omnämns tillståndet som Aspergers syndrom, vilket också från språklig synpunkt kanske vore riktigast på svenska. Emellertid blir det nu internationellt allt vanligare att de olika namngivna syndromen presenteras utan s-genitiv, till exempel Angelman syndrom, Down syndrom och Rett syndrom. För att undvika problem i sådana fall där personnamnet slutar på s (som i Sotos syndrom) är det rimligt att även på svenska använda beteckningar utan s-genitiv."

Boktips:

  • Cristopher Gillberg - Barn, ungdomar och vuxna med Asperger syndrom
  • Gunilla Gerland - En riktig människa
  • Gunilla Gerland - På förekommen anledning
  • Malin Nordgren - Jag avskyr ordet normal

Om du vill veta mer: länkar till andras sidor om Asperger syndrom finns på min länksida.

Förstasidan