Vilse?

POESI I

De vackra orden

Observera att dessa dikter är några år gamla. Något nyare dikter finns här.

Innehåll (med de nyare längst ned) :

Nyare dikter
Ännu nyare dikter
Gamla dikter

DU ÄLSKAR

Du älskar
att berusas av de meningslösa tingen
att klippa himlen i bitar
och be månen om regn
att täcka våra svårt sammanvävda kroppar
med den första snön som fallit
varje gång
Du älskar att skära bort dina egna fingertoppar
för att se vad som finns där inne
denna gång
Du älskar att samla höstljus i dina stela händer
att släppa barkbåtar i den sönderfrusna sjön
och täcka såren med någon annans bilder
Du blöder, du blöder
och fåglarna vissnar i buskarna
men du vill
att allt skall gå förlorat
Du älskar att dansa ensam
för att sedan kunna gå
utan att läsa din dödsannons
och murarna du byggt av frostblommor
finns inte längre kvar
när du väljer att riva dem
Du låter dig brännas av elden
för du vet
att det är aldrig så kallt som efteråt
och du älskar
att skapa demoner
av sanden du bär i dina såriga händer
du trodde att havet skulle välkomna dig
men det var inte längre samma vågor
som du offrat dina ögon till
När jag kom hem grät jag
och åt upp rosen du gav mig

Till "innehåll"

INGEN ÄLSKAR DE GALNA

Ingen älskar de galna
för vem vill få kärlek
i form av avhuggna händer
på sina rena lakan
Ingen älskar de galna
de rädda, de i fjärran världar flyende
de som vakar nätterna igenom
och de som skriker av skräck och av sorg
Ingen älskar de galna
för vem vågar vara evigt saknad
av någon som rör sig tätt intill?
Vem vill sjunga för en ensam
vem vill se in i en kropp som smälter
Ingen
älskar de galna

Till "innehåll"

Ge mig ett ögonblick
av din dyrbara sekundsnabba ångest
medan pjäsens huvudpersoner mimar i otakt med musiken
marionettdockorna har gått hem
och lämnat dockskötarens skelettfingrar
famlande efter luft i det kvava utrymmet bakom scenen
du fann statisterna blödande
de sade något du aldrig ville förstå
och gav dig en inspelning av sin senaste väg ut
du tryckte ansiktet mot glaset
ville gå in
i detta andra liv
tillsammans med någon
du trodde att du redan hade förlorat
papperskulisserna faller sönder i regnet
skådespelarnas kroppar smälter
tillbaka till ickemänsklighet
vinylleenden knastrar i skivspelaren
skivan är för länge sedan slut
ge mig bara ett kort ögonblick
av ditt pastellfärgade plexiglasliv
medan regnet smälter din stelfrusna miniatyrvärld

Till "innehåll"

KAMELEONTÖGA 3

Ritualmord
bland fågelhjärnorna på obduktionsbordet
bårhusen är fyllda,
massgravarna är tunga av kroppar
Jag måste lära mig det andra språket
för att få veta
om jag lever eller bara andas
som en sten som flyter
på oceanernas sjögräsströmmar
-Du hör inte hemma här!
Fåglarna skriker och dömer
världen är fylld av kråkor ikväll
som skrattar, viskar och väser
Vad falska och klagande skratten låter!
Tomma och döda ...
De äter de blodröda bären från träden
alldeles tysta
Rosenhunger, det är något skärt och nyfött
över skriken och smärtan
som andas i trädkronehöjd
Vintern gnager benen vita
och lämnar marken ren och obefläckad
åt min hemlösa skugga att beträda
med en röst som inte är van att tala
till någon annan än sig själv
Jag sover mellan dina vingar
och ett år senare
var det fortfarande samma natt

Till "innehåll"

Ett ansikte föds i dina blommor
som åldrad spets
ligger begravda i små askar
låter sig sövas
för att vila i år och dagar
under gulnade tidningsrubriker
en svunnen tid skall låta dig finna
dessa dyrbara reliker
om du bett att få komma in
i hjärtat av hjärtat,
det innersta
kan du ge en natt i bröllopsgåva
binda ormens mun till ditt nakna bröst
vill du gräva bilder
ur djupet av tulpanblad
de som faller, de som krasar när du berör
deras källa
skall du evigt be för sömnen
åt en trött själ
forma lera till människans avbild
och andas i dess mun

Till "innehåll"

Du söker en doft
du förlorat till jorden
den som begravde ditt hjärtas blomma
för att ta dess plats
om du kunde tala
skulle du tiga,
om du kunde le
skulle du tiga
och när du blundar om nätterna
är det endast för att få veta
om någon målat hennes bild
på insidan av dina ögonlock

Till "innehåll"

Om speglar kunde blunda
till ljudet av det fallande kosmos
och bilden av dig kunde reproduceras
i all evighet över väggarna
vill ljudet av ditt leende
knakandet i de stela läpparna som böjs
lämna ord åt denna tystnad att bevara
Vad skall ditt namn vara?
Du mitt ansikte
som tveksamt träder fram i ljuset
du där i hörnet, med såriga händer
och läpparna slutna kring orden
Om du vore något mer skulle du skrika
så lyft fram dina blåmålade fingrar
låt dem vila som frusna tårar
på din följeslagares kropp
Ni har alltid skilts åt av en tom bår
i väntan på att någon av er skall falla,
och du tyckte dig kunna se fotspåren
som sträckte sig
bakåt genom eonerna,
tatuerade på den spruckna himlen
Du viskade linjer att följa
genom mig
och stelfrusen
håller du händerna kring månen, pappersmånen
och jag lovar dig
att ingenting är evigt
Om speglar kunde tiga
aldrig säga vad de vet, lyfta galaxer ur sina ögon
vill du vara något sådant som en kropp
en blodig tomhet som vilar, och köttet
som kröker sig in emot sig självt

Till "innehåll"

HON SOM BRÄNNER FJÄRILAR PÅ BÅL

Hon är den
som bränner fjärilar på bål
hon är blå elektricitet i dina händer
hon är stjärnorna
och det berusade barnets båda månar
men bakom hennes ögon
finns det som ingen ser
där brinner elden
och rädslan för mörkret

Handavtryck i lera
fotspår i sanden
och en sjöfågels av olja svedda vingar
Det är redan kväll
men du rör vid den spruckna glasrutan
som om det vore någon kvar
där innanför

Täck hennes kropp med asfalt
så att hon slipper andas
och placera dina dyrbara gåvor
i urtidsfåglarnas skelettgrå händer

Skelettfåglar drömmer om himlen
Stenen smälter

Du lilla fågel av napalm
som ligger i en grop
och äger världen
tryck dina klibbiga vingar
mot mitt tomma bröst
och hör revbenen krasa
I mina ögon växer såren
och jag är din nu
alltid

Till "innehåll"

STROBOSKOP eller NÄR DET ÄR OFATTBART KALLT

I

Frusna kroppar avlar saknad intill väggarna
där det syntetiska ljuset flödar
men knappt ens förmår blodet att koagulera
du slickar röd gelé från handleden
smeker rakbladet med tungan
låter fingertopparna vila
över läpparnas blånad
skrik tyst, de kväver dig
skriker tyst
att du inte mer kan andas

II

Vindmaskinen sjunger i kulisserna
formar dig till människa ikväll
med kattsteg närmar du dig bardisken
Du säger kroppen är ett substitut för liv
ändå ser jag dina läppar glöda
av artificiell eld
och i mörkret intill väggarna skapar du demoner
du smeker deras kroppar
när ingen ser
Du frågar mig om tårar
och du ler när jag säger att de finns
och om kvällen öppnar du ditt hjärta
bjuder mig att stiga in
och synkronisera våra andetag
när morgonen kommer går jag
och andas inte mer

III

Jag längtar en annan tid
och en plats som inte längre finns
Musiken rör sig, vilddjuren smeker
kroppar till is i stroboskopljus
dansdjuren bleknar
armarna tunga längs sidorna virvlar i luften
kroppsrörelserna hackar i takt
Ansikten gröna i dansljus
röda blå gröna röda blå gröna
rörelser rycker, smekningar sticks
likt ståltråd mot huden och själen
musiken dunkar, velourrosor klär dig, min sköna
röda blå gröna röda blå gröna

IV

Glitterögon skimrar i mörkret
ber om ännu en dans, och ännu en
ber att få bevara denna kväll i all evinnerlighet
slingrande armar kring likstela kroppar
försöker fånga något magiskt i flyktiga ögonkast,
en hastig beröring av elektrisk hud
längtar, men vet inte vad
rör sig, berusade kanske
försöker, förgäves,
forma kroppar efter egna konturer
Vad önskar du av mig, min sköna?
Ännu en dans, bara ännu en dans

Till "innehåll"

Om kvällen kan du flyga
medan klockan tickar ansiktet närmare jorden
sekunder, minuter, och timljuden dånar
tiden är bunden i uret, i jorden, i fönstrets metallblå himmelsskärva
och kvällen vilar i din famn i fönsterljuset
falnar, väver samman konturer
sveper in dig i skuggor som en solnedgång
på ett svartvitt fotografi
och tiden värker
gör dina steg smärtsamt tysta
när du går

Till "innehåll"

BILDER 1
Mörkret faller, det är länge sedan nu
gatlyktorna tänds tvekande
även detta är ett slags natt
alla caféer stänger nu
det gör världen så mycket kallare

Det finns gator som känns tomma om nätterna
fastän människorna andas sitt koldioxid
innanför de svårt stängda väggarna
kan någon leva på denna tomhet?

BILDER 2
Snön faller, något slags vinter
skyddsänglarna förfryser sina bara fötter
de ensamma låter sina hungrande händer
tala till de tomma väggarna
de längtar efter krasandet av blommor
mellan fingrarna

BILDER 3
Träden andas inte
instängda själar krymper
lever förgäves för varandras utsvultna värme
hyreshusen blir stadigt mindre
i takt med invånarnas begynnande klaustrofobi
och längtan efter väggarnas närhet

BILDER 4
Den morgonen fann jag en röd ros
nedstucken i mitt hjärta

Till "innehåll"

Att bära sår
mellan handflatornas förtvivlade försök att leva
att gräva sår
inkapslad i växande
silkeskokonger, fjärilsögon
är de alla kalla, glömda
gömda bakom stela masker
detta är en villkorslöshet större
än det största minne du har glömt
endast luften vet i vilken värld du lever
händernas ofrånkomliga magnetism
månen är berusad
och vi dansar på caféerna
jagar självsvält i de trånga gränderna
denna värld är byggd av stål och plexiglas
och skuggor efter frusna nattvandrare
som inte längre kan stanna
på en plats tillräckligt länge för att hinna andas
sotflagor täcker din vackra kropp
det är världen som faller sönder framför dina ögon
det är bara utanpåverk
utanpåvärk
orden, de största och tyngsta
bygger gravar bakom dina murar
i ögat blänker skuggor av alltför många sår
i själen växer tistlar med väldoftande blommor
jag lovar att gå försiktigt
på dina ängar
jag lovar att röra mig försiktigt
i din värld

Till "innehåll"

Disharmoniskt rösten sveper likt lanternor
över bortglömd fyrvaktares grav
en sprucken sång för det som kallas stjärnor
klingar ohörd över det som kallas hav

två skelett från sedan länge döda valar
skälver stilla i en ändlös ton
djupt i sjögräsklädda ögonhålors salar
bleka fiskdjur väver tysta sina bon

och på en klippspets höljd i svartblå vatten
drunknad sjöman sitter ensam med sin sång
en evig röst i det som kallas natten
sjunger om ett skepp som aldrig kom

Till "innehåll"

Mina händer gräver djupt i dina sår
kaosskapare
djupare än du någonsin trott att du kunnat förlåta
kanske har du en särskild färg om kvällen
då mina fingrar känner en främmande värme i ditt kött
och du smeker min spegelbild
som om jag inte vore där

Till "innehåll"

Du målar dina läppar till musik
färgar kvällen djupt röd
smeker huden med metall
och döljer såren

Du målar dina ögon till metall
kysser spegelbilden smutsig
jag har sett dig redan
jag minns din ögonfärg

Jag har redan sett dig
oförglömligt
minns redan dina ögons färg
och dina läppars dova rundning
Jag har redan rört dig
oförlåtligt
minns ännu känslan av din hud
mot mina händer

Jag har ännu inte talat till dig
med det människor kallar ord
jag har ännu inte vidrört dig
med det människor kallar händer

Dina läppar blänker
ögonen sänder signaler genom luften
alstrar elektricitet
ELEKTRICITET

Till "innehåll"

Du målar dina läppar till musik
väver ådror genom sten
Nattljuset strilar mellan krukväxterna i fönstret
faller på vita kroppar i rummets sammetsmörker
och skuggorna formar nya konturer
smälter ihop, absorberas av väggarna
Dina berusade händer
trevar i mörkret efter cigaretterna
vidrör en annan kropp som av en tillfällighet
och tillfälligheterna är oräkneliga
en kväll som denna

Huvudet alldeles tungt
och läpparnas blodspår skaver mot tungan
ett glas vin för dina tankar, min syster
En landets son
smeker din varliga kropp i dödsljuset
gryningen faller likt napalm i rummet
och natten falnar
lämnar ingenting kvar

Till "innehåll"

ÄNGLATERROR 4

Jag är en lycklig slav
smeker änglar om nätterna
och styckar min kropp så belevat
inför älskarinnans leende ögon
en sådan förunderlig doft
som av rosor hon avger
parfymen som aldrig vissnar
jag är ett älskat lik
kom och kyss mig medan jag ännu är varm
som de ensamma dyrkar obeständigheten

Till "innehåll"

TÖRNROSA

I betraktarens öga vilar du
oåtkomlig
svept i silke och betong
och med händerna slutna kring läppars tystnad
på bröstet som höjer och sänker sig sakta
ett märke som av naglar träder fram
och djupnar
köttet blottas villigt
inför rovdjurets kyss

Läppars sötma fräter dina läppar
amorbågens dova rundning flyr
munnens välvda öppning
över länge slutet kött
väver gryningen ett spindelnät av strålar

Till "innehåll"

INGEN SÄRSKILD MORGON
(till dig)

Såren kring hennes läppar
vittnade om något som hänt kvällen innan hon vaknade
i en stor säng i ett rum
där väggarna var fyllda med tavlor
och blödande blombuketter
från de som varit där innan hennes intrång
Den svåra vintern hade krävt åtskilliga dödar
i de tomma tunnlarna om natten
och gatlyktorna hällde ljus som inte värmde
hennes frusna händer
Ljust hår och mörkt hår
låg utspritt över lakanen
och hennes naglar hade under sömnen
grävt sig in i hans vita kalla kött
och på det blodfläckade golvet
vältrade sig mjuka, svala maskar
i en dans som endast avbröts av hennes plötsliga uppvaknande
Snön föll i suddiga vita flagor över marken
och glödande ögon stirrade ur det grå skymningsljuset
de bar klänningar av skuggor
och skärsår från oräkneliga upphettade knivar
Hennes vita armar var fläckade av hans andedräkt
och kring bröstet var huden bortfrätt intill revbenen
av hans vänliga beröring
Bland naglarna på kudden
låg sönderrivna blomblad som fallit ur hans tomma ögon
och de avhuggna händer han funnit
på vägen framför ett grått hyreshus
hon lyfte en hand och höll den
tätt intill sitt enda öga
Han rörde sig oroligt i sömnen
och drömmen sträckte ut handen
efter en vissnande skugga
två blå fåglar av glas
och en tyst ängel
Hon rörde kanske vid de frusna tårarna
på hans kind
medan gryningen tände himlen skär
Utanför det tomma fönstret
föll vita snöflingor
släppte stjärnor
på den hårda marken
och ett avsked
viker änglar av napalm

Till "innehåll"

Jag hade bäddat med rena lakan
åt min bortglömda skugga
som viskade ömhetsbetygelser
i mellanrummet hos våra varma kroppar
du ville inte gå
och detsamma ville jag
så vi låg kvar och andades
instängda
i vår egen röda tystnad
Vi sov inte mycket den natten

Morgonen andades åter väggar
åt våra svalnande rum
mina ord hörde inte längre hemma
i din verklighet
inte heller dina ord
fanns kvar
Vi reste oss besvärat
- det var en sådan dag -
och det enda jag ville säga
brände hål
i din förnekade tystnad

Du var tvungen att gå
sade du
Det var inte jag
längre
så jag blev kvar där, sittande på sängkanten
Min skugga skulle ju återvända
- det måste vara så,
som av en tillfällighet -
Men varför blev det så tyst?

Till "innehåll"

Spela död
förneka att du finns
dröm dig bort till de fjärran skymningsängar
där sagornas älvor dansar i det daggvåta gräset
där drakarna ännu lever
och sjungande flyger mot solnedgången
där skymningsväsen vakar i skogsbrynet
och enhörningarna vandrar fritt över fälten
Jag har saknat dig, min dröm
jag har bevarat mina vackraste minnen
att skänka dig
jag har sett älvorna dansa till din ära
och hört sagovarelserna sjunga din sång
jag har färdats över mörka vatten
insvept i Karons svarta mantel
Och djupt i den mörkgröna skogstjärnen
har jag sett din spegelbild kalla på mig
Kom, min dröm, kom, och vaka här med mig
vaka över skogens svarta hjärta
jag lovar att älska dig i evig tid
se, min dröm, se
skogen är fylld till bredden av kranier
vattnet är det blod du givit mig för min gästfrihet
jag skall skära ut ditt varma hjärta
det skall slå i takt med skogens kalla hjärta
som bevarats i eoner i tjärnens mörka djup
i drömmarna, i sagorna
där älvornas skelett ännu rör sig i dödskramper
likt en dans över kala skymningsängar
fastän älvorna sedan länge är döda
deras ögon förmultnar bland de fallna löven
jag har förgiftat enhörningarna
för dig, min dröm
jag har saknat dig länge, min dröm
du skall ge mig dina ögon i gengäld
för allt det jag gjort för dig
min dröm
och jag skall följa drakarna
till stjärnorna och det svartgröna vattnet
sluter sig över ditt huvud
guldstänk från en evigt sjunkande sol
faller på din nakna kropp under vattenytan
där vattenvarelserna äter ur dina vidöppna ögonhålor
jag skall sjunga en vaggvisa för dig, min dröm
den sång drakarna sjöng
en gång för länge sedan
dröm dig bort till skymningsängarna
portarna står öppna och jag lovar dig
att dig skall inget ont få hända

Till "innehåll"

EN NY UNDERGÅNG

Kadaverögon seende
bortom allt vad som kan drömmas
glömmas och förgöras
flimmerhår och känselspröt
och söndertrampade ögon
tryckta ned i smutsen
ned i groparna och hålen
under trädens förruttnade rötter
Asätare och spindelögon
iakttar och väver
kokonger och vingar till oigenkännlighet
Lindansare med avhuggna händer
du behöver dem inte längre
Halvängel och avgrundsrand
du står och balanserar på gränsen
kanten och knivbladet
och vattendjurets blödande lekamen
tar in saltvattnet genom såren
sjunker ned genom skikten och gravportarna
De kommer att skära
din tomma kropp i bitar
och du kommer att lova
att aldrig göra det igen
och eldsvarelserna skall bränna sönder
jag lovar, den sista av drömmar
sömnen kommer nu
jag känner den, smygande och fnittrande
bland mörkerväsen och skuggor i hörnen
som krälar och kryper
in i ditt tömda medvetande
och natten är en ljuvlig natt
att somna

Till "innehåll"

Amnesia, min älskade, intill jorden begravd
höstfärger fyller din kropp bland de brandgula löven
fallen från himlarna håller du något i din svårt brända hand
en skärva av solen skimrar
mellan dina fingrar
Älskade kaosgudinna
månen glimmar om nätterna likt smycken mot din hud
och jag vill inte att du lämnar min förgängliga kropp
ensam på en plats där mina naglar ristat ditt namn
natt efter natt
Floderna möts om kvällen
de kommer ned från bergen med en doft av kristaller
och ditt hår flyter ljuvligt ut som solstrålar vid vattenytan
de gyllene fjunen på dina armar vajar sakta
och luftbubblor klamrar sig fast vid din nedkylda hud
vid kinderna vita och läpparna blå efter färden
där ett leende ännu dröjer sig kvar
likt rosorna om hösten

Till "innehåll"

Snö blod snö blod
reversibel älskade snö blod
fångad i en icke bevingad kropp med båda fötterna på jorden
försöker tränga ned genom den
genom skorporna och såren
snö blod snö blod omvändbar snö blod
oskuld död vit röd
var du barnet som inte visste att döden fanns
var är barnet som inte visste att döden fanns

Till "innehåll"

BLOD

Om nätterna går allting under
i en värld där du är ensam med vassa saker
och har fickorna fulla med rakblad
Knivspåren ekar i din tomma kropp
medan du sakta fyller medvetandet med blod
och låter tankarna sippra ut genom skårorna i huden
rakbladet skimrar omtänksamt vid din handled
men inatt skall du inte ta fler steg
det finns alltför många nätter
Du försöker döda dig själv ibland
och i flykten är knivseggen inbäddad
Alla är vi potentiella mördare
och vi går så tyst om nätterna
i mörkret när ingen ser

Till "innehåll"

Dementia materia
du bär ett bråddjup inom dig
när alkemisten vidrör ditt avdomnade kött med sina naglar
och rispar sinnrika mönster i din hud
bakom honom sluter sig väggarna i förväntan
av jord är du kommen
och jord har du alltid varit

Till "innehåll"

KÄRLEKSDIKT

Genom den mörkaste natten
håller jag katatoniskt din stumma kropp i famnen
min ena hand kring din hals, den andra nedstucken i hjärtat
jag offrar villigt gudar till stjärnorna i dina ögon
och dina läppar som rosor målade stela och kalla
Du är så vacker jag vill höra dig skrika
och ta med mig en bit av dig hem
för att inte glömma mer

Till "innehåll"

Ärren som vittnar om en annan tid än denna;
fjärilen som ligger krossad, nedtrampad i betonggolvet
en ensam nyutslagen blomma då hösten redan anlänt
barfotaspår i askan efter ett nedbrunnet hem
och tårarnas knappt urskiljbara spår på dina kinder
Döden som viskar i kulvertarna
om tid som flytt och aldrig kommer åter

Till "innehåll"

Du är
skärvor och rosor av kristall
någon du aldrig trott att du skulle komma att möta
rostfärgade trädgrenar i skymningen av metall
tankar av blod och drömmar av is
vatten som rinner längre bort än du tror att du kan förklara
en glasfigur på ett bord
som inte föreställer någonting

Till "innehåll"

EN HYLLNING TILL DET SKÖNA I OORGANISKA TING

I
BOWATERS
Fabrikslandskapet släpper svalor från högspänningsledningarna
vänder taken mot dem som i vördnadsfull bön
Det första gryningsljuset
silar gråvitt in mellan fönstrens tidsbefläckade spröjsar
färgar golvbeläggningen genomskinligt betongsval
nattsvärtan bleknar sakta till grått i hörnen
där asbestdammet lagt sig till vila
i springorna och spåren

II
BITUMEN
Sakta läggs rykande stenhud över jordens fuktiga yta
asfaltsdoften stiger drömtung över staden
där svartmaterian makligt ger ifrån sig ånga
i takt med maskinernas stilla dans i skymningen
ömt smeker de asfalten
och dunkande reser sig pylonerna i fjärran
en efter en i all evighet

III
RÄLS
(version 2, den aspekt som inte gör ont)

Linjerna sträcker sig mot horisontens rundning
som rostsvarta sidenband smeker de marken till sömns
fångar vibrationer i ljuset av blå elektricitet
som pulserar i mellanrummen
mellan tågens antenner och flyttfågelslinjerna
medan metallen genljuder av hjulens tunga hjärtslagsdån
ögonlyktorna sliter fläckigt ljus över banvallsslätten
där rälsskuggan sakta lyfter
mot blåhimlens djupa tystnad

IV
CYKEL
Vintermånaderna skaver i metallkroppen
bränner rost intill de frusna ekrarna
kring hjulen ligger nysnön som ett vådligt täcke
böjda klor växer ur det mjuka, vita
sprids över drivorna i vassa revor
frostskalvet rister i ramen
fläckar silverblått stål
till oigenkännlighet

Till "innehåll"

Åren blev som ett liv, stoftet av de döda som ett lätt förbisett töcken
dagen som en dröm, något du aldrig minns när du försöker
Det mirakel som är vi, i katatonisk symbios
främmande för stunden betraktar du ljuset som sakta lyfter handen
en gråsparv med avklippta vingar, blodet koagulerat i de dammiga fjädrarna
Här skall du vänta på tider som skall komma, liv som skall förbrukas
dimman stiger kring varje steg du tar, glömskan av det föregående
din kropp rusar mot marken som en fallen gud, omvärvd av eld och is
och telefonstolparna står stelnade i avbrutna försök att nå himlen
fjärilarna i dimman singlar mot marken i höstlövssympati,
hjärtat stannade i mörkret den morgonen, det kommer inte mera åter
Du rör vid gryningen med frusna händer, fascinerad av ljuset den förebådar
och tiden som fortsatte efter att du stannat alla klockor
Gudarna vandrar tysta genom staden hand i hand:
Stoftet av ett gånget barn, tänd ljus för levande och döda

Till "innehåll"

Ett ögonblick ...
jag skall bara andas en sekund
Ditt huvud böjt inåt läpparna blekt lila som om du just kysst ett lik
och hans doft dröjer sig kvar vid dina kläder
i hudens skrymslen och vrår
ända in i kroppens kärna där hjärtat pulserar
kallt som på en död
Hon såg dig ta ett dött barn i munnen
bära det över floden ned i dyn på andra sidan där fjärilarna ligger
begravda med benen vikta inåt mot kroppen för att skydda
något som en gång fanns där innanför
fjärilshuden har små fjäll och håligheter
där dina tårar sipprar in och fräter
gräver en kropp skörare än violens bleka färger
ned i jord som vuxit ur någon du en gång älskade
jag vill bli planterad när jag dör, utan kista, lås och väggar
Behåll detta i dig
i den korta evighet som är kvar
som nattfjärilarna stirrar sig blinda och döda på ljuset
ditt huvud värker av sår som tillfogats i efterhand
blodet skriker i ådrorna
Du förlorade alla namnen förstår inte hur det kunde ske
viskar om nätterna med munnen full av drömmar
du väntar i timtal utanför dörrarna
och hoppas att inte ha förlorat mer än så
blöder stilla bort i natten
stilla

Till "innehåll"

Du smyger skrämt genom rådjurens område
deras ögon blixtrar kallt kastanjebrunt i natten
blodglänsande pälsar reflekterar för ett ögonblick
månbubblans brandgula ljus
sedan är allt stilla
vart tog tiden vägen?
Lojt gnider snigelkungen hornen mot en nattblänkande växt
silverspåren följer honom genom mossan
skimrar ikapp med spindlarnas växande fångstnät
under den gula månen
och kvar på stranden sitter jag och räknar sandkornen
ett för varje evighet du varit ifrån mig
de är nu tvåmiljonersextiotre
och det allra största svartaste
har jag sparat genom årmiljonerna;
du lovade att återvända
vart tog tiden vägen?

Till "innehåll"

Jag blottlade skuggor
kliniska drömmar
ropet från en krossad själ
behovet av glitter i ögonvrårna
Du levde dig blind och död i mörkervattnen
blommade om nätterna med snaror i lager på lager kring halsen
hundratals och tusentals och tiotusentals miljoner stjärnor
imploderade i ditt stumma huvud
(griper tag i en barkbåt som flyter förbi
smular sönder den till stoft som sedan strilar mellan mina fingrar i timmar)
och jag lovade att detta var sanning
att detta var kärlek
och du log mot mig rakbladsvass
glimmade och glänste

Till "innehåll"

Så stiger du upp ur rök och aska med såriga vingar,
dammiga fjädrar och nacken bruten i en konstig vinkel;
dina händer bär spår efter smärta och förtvivlan,
ditt kött har märken efter förlorade timmar,
eldar som ätit sig in i din frusna kropp;
tjälen låg så djup i huden att smärtan nästan kändes behaglig
så länge hade du längtat
efter värme och beröring

Till "innehåll"

Karusellerna ståtar tomma högt över markens snö
nöjesparkens vintervilsenhet
ljusår hemifrån
Därför kan jag inte sova
därför kan jag inte släppa taget
Därför kan jag inte absorbera drömmaterian
lika omsorgsfullt som du
därför kan jag inte förmå mig att tro
lika lite som du
förmår dig att tvivla
bevittnar drömmar med händerna kupade kring vatten
som rinner och rinner
bort
Det fanns en tid då jag kunde alla namnen
alla orden ensamt meningslöst
Du lämnar inte efter dig
något annat än avstånd

Till "innehåll"

Var och en bär sin egen död i en kapsel i munnen
exploderar, solnedgångsröd likt glödande kol mot svart himmel
närhet till stjärnorna är livshotande
men likväl rör du dig
uppåt
Soldoften om våren, regnet i dina kupade händer
då du trodde dig bära något unikt, en sällsam frukt eller ett öga
bränd sjönk solen mot horisonten
när du steg ned genom skogstjärnens förväntansfullt skälvande yta
en smak av lera, doften av jord emot kinderna
och ögat, det bortglömda barnets öga
Vi kunde ha dansat ikväll, röda och glittrande
vi kunde ha andats ikväll
vi kunde ha älskat
dina händer darrar, kylan äter dig
och du tar emot den
som en välkommen gäst i din kropp

Till "innehåll"

Låt oss sjunga gräs mellan oss och världen
gyllengrön smärta
Du som sjöng, drunknade
och låste fast
mina ögon vid ditt ansikte
Jag lämnade en del av mig där ute
pressade trädgrenar djupt in i såren
och löven, de som du andades
smakar klorofyll mot mina stumma läppar

Till "innehåll"

Smakar smärtan i en skärva glas och blekt porslin,
i ljus som gått och sedan kommit åter
du ler mekaniskt, älskar med snöflingeartad perfektion
som porslin, dina armar omkring mig
som krossat glas dina händer
du som dansar med mig
som inte dansar
Var går konturerna mellan en människa och en annan
om det icke kan benämnas, en arm, ett ansikte, en kropp?

Till "innehåll"

Att räkna leenden och antal färger på en vissnade blomma,
regndroppar i såren och ögonblick
av att bli sedd i glädje,
att räkna spår i snön genom hela staden
och ut på andra sidan,
en hudslät sten med ådrad yta, ett korn sand i fickan
en klocka som stannar om och om igen
(De levde i en sådan tid då man obducerade spädbarn
i tvivel på förekomsten av ett hjärta
någonstans inuti den av skräck skälvande kroppen,
skar snitt efter snitt felplacerat
avsiktligt i tron att man då kunde finna
något nytt, fantastiskt och oupptäckt
men det finns inte längre något kvar)
Att se skönheten i det till synes obetydliga
Låt dem inte blöda för din hand

Till "innehåll"

Den misslyckade clownens ögon glöder stumt i kulisserna,
trollkonstnärens smala händer skälver efter föreställningen
och lindanserskan smeker ömt sin nötta tyllkjol
med ögonen stängda och tomma
Ballerinan faller död ned och publiken jublar
medan clownen gråter bakom scendekoren
Lindanserskans fötter blöder efter föreställningen,
när hon ler mot publiken
och clownens mjuka händer gestikulerar även efter döden
Du dansar med marionettdockorna
i tron att du inte är en av dem, och sedan:
närmast extatisk stiger du ned från podiet
och kysser publiken farväl
till gudarnas jubel

Till "innehåll"

Förstasidan