Inte så långt härifrån ...
MYCKET GAMLA DIKTER
Ingenting alls. Flyg hem inatt

Innehåll:

Fler dikter, nyare än dessa

Jag älskar dig leende
milsvida öknar mellan oss och stjärnorna
som att kunna sträcka sig rakt igenom
och fylla världen med allt det
du trodde dig ha förlorat
sidenband kring kroppen
som en mumie står väntande
andas inte
talar inte
med dessa ord som inte är mina
ser inte
alls
på mitt golv ligger ett öga
skär ut en bit av detta vackra ansikte
jag vill ha det här på mina vita papper
vill leva genom dina ögon
lyssna genom din vackra kropp
känna doften av höstens fallna äpplen
mot din hud och min hud och däremellan
det finns någon som kanske inte är mer än älskad
det finns någon
någon
jag skall alltid tro på
detta att

Håll dina händer
kanske finns det ändå
något kvar

Till "innehåll"

Förintelsetvånget vilar på
oss
förnekelsebehov och att åtrå smärtan i snittet
likväl som den hand som för kniven
det finns inte längre någon kvar att nå
som inte redan skrikit i labyrinten i otaliga år nu
varje skugga har sitt eget ljus
och det finns oräkneliga skuggor
som alla skriker sig hesa utanför fönsterrutorna
i skräck för att bli stängda ute
låste de alla dörrar och reglade varje fönster
trots att de för länge sedan insett
dess meningslöshet
de har ännu inte sett sig själva skrika
de har ännu inte sett varandra le
bödelsskelettet lever längre än de flesta
trots doften av brända fjädrar
i dess tomma hand
dansa, min stjärna, att falla är skönt
kattögon brinner ännu djupt därinne
den gröna elden andas
tills jag blir hel igen
blodiga fingrar rispar mot fönsterrutan
koagulerade revor sprids över himlen
som svallvågen efter en drunknad
alla breda gator blir till slut en återvändsgränd
alla vackra ord skall glömmas
alla vackra sagor dö
alla sorgsna ögon brännas
i ett guldrött hav av snö
slutet är ditt
och undergången
alltid

Till "innehåll"

RÄLS

Novemberdöden vilar i ögonen
böjda klor växer ur det mjuka, vita
sprids över drivorna i vassa revor
Solen blöder i min svårt stängda mun
och redan tidigt brända händer
rinner som aska ut mellan mina läppar
Hudsåren dunkar bakom pannbenet
och tågen rör sig slingrande genom landskapet
i sina evigt förutbestämda spår
Ögonlyktorna skriker fläckigt ljus över isländerna
och de evighetsvita fälten genljuder av hjulens tunga metallsmärta
Vem hade väntat sig förlåtelse?
Frågor slår mot mina fallande ögon
inifrån
Det handlar aldrig om något sådant som vilja
de förutbestämda linjerna skriker svarta mot marken
och det blev
bara så tyst

Till "innehåll"

Så många sårbara icke-existenser
denna värld befolkas av
andar, skuggor
med självsvält i ögonen
stängda i sitt eget revbensfängelse
med naglar av napalm
och reptilögon glänsande, intryckta i kloakväggarna
bland stenblocken och de skära barnlungorna
som pressas mellan fingrarnas tunna små benbitar
nästan genomskinliga av den tärande skräcken
Den dunkar i skelettväggarna
och kraniernas välvda ensamrymd,
större än någonsin tidigare
innan tidens plågsamma början
då liven pressades in i rymderna
som foster genom laboratoriets sterila metallrör
Närvarons tåliga kameleontblick
skär genom ljuset
som knivseggen genom en smältande hals
och anpassar sig till obduktionsbordets stålform
förändras till oigenkännlighet för att få finnas
Existensbevisen virvlar bort i stormen
för dem som aldrig varit där

Till "innehåll"

EON

Kryp tillbaka genom labyrinten
in till den flammande stjärnan i mitten
instängd
men ännu brinnande
därav är vår stjärnelängtan

Kräla tillbaka genom eonerna
genom askan av slocknade solar
blomsterprydda kadaver kantar din väg
minnen av det sedan länge skuggblivna

Ett annat Eden
än det du mindes

Kryp genom de smala gångarna
nedhukad som du varit
lyssna, kära,
andetag

det är vad som återstår
tunga andetag bakom väggarna
likt vindarnas skrik i de förstenade trädens grenar

i ett annat Eden
än det du önskat
En ny undergång viskar i betongen

Kall är staden
och kallt är ditt tömda hjärta
min kära, tillbaka finns inte längre
labyrintens skimrande tunnlar leder aldrig hem
och faror lurar i väggarna

Kom tillbaka, kära, det är ändå alltid försent
Stjärnan når du aldrig mer
ser du inte?
Din väg för bara längre in mot skuggorna
vänd om, vänd om
det är redan försent, min kära
endast minnen återstår
du kommer aldrig att nå
det Eden du saknar

Till "innehåll"

Du lovade mig Döden med öppna händer
men du fortsätter bära livet
som du alltid har gjort
och jag kan ingenting annat göra
än att lyssna efter ljud som förkunnar din hemkomst
skära upp gamla sår
och lyssna
efter steg i trappan
Allting kommer att bli bra

Till "innehåll"

Kattögon
och ormen ryser
jag har saknat dig
min dröm
skogen rör sig fort i år
jag ser löven skrika
klängväxterna
tar mig med på sin resa
tidlösa ögon iakttar
var har du dina vingar?
Ormen sluter sina ögon
snedställda pupiller
kattglitter
hör, min dröm
träden andas
löven förmultnar
till jord
insekterna är livliga ikväll
var har du dina ögon?
Fåglarna suger saven ur träden
löven är gula nu
spindlarna väver guldvingar
i djungelytans gröna
jag har saknat mina vingar
min dröm
och klängväxterna klibbar
mot din fuktvarma hud
solkatter mellan grenarna
vävda av jordbruna ormväsen
var har du dina vingar?

Till "innehåll"

ANGELIQUE ÄNGLAFURSTE

Angelique änglafurste med vingar av stål
dansa du för dina älvor på gryningsängen
Dimvinge, Frostvinge
det är de som får sakna, får smärtan där
ljuset tidigare dansat
På lätta fötter alvfurste, ängladansare
ingenting skall läka de sår du tillfogat dina älvor
gryningsdansare i dimskrud
med blod i håret, änglahåret, och frost i
stålhjärtat, sten i själen
Angelique drömdödare, älvors baneman
Angelique, hör du inte hur de sjunger?
Glasklockeröster, silverböner
hör du inte hur de gråter?
Alvdansare, dölj dina vingar, de skär
djupa sår i de själar som brinner
för dig, stenhjärta
göm dig bland molnen, dansa bort, till himlarna
himladansare, molnfurste, du har redan dödat
det kan inte göras ogjort, min vän
dina händer är inte läkande, de skadar bara
mer, ju mer du rör vid såren du vill läka
varför inte låta dina fångar gå fria
innan även de förtärs av
sina hjärtans eld för dig
varför, min ängel
varför går du inte
Lås upp dörrarna, släpp älvorna fria
dansa härifrån till himlen
Angelique, min änglavän
farväl

Till "innehåll"

DET LJUSET

Det ljuset har burit din skönhet
vid den tid då du sjöng för mig och ingen annan
då du var universums mittpunkt
och mina utskurna ögon kretsade kring dig
och mitt hjärta låg krossat
i dina kupade händer

Till "innehåll"

Febermåne
du är mina ögon i natten
då tre brinnande stjärnor är allting jag har kvar
som vittnar om din närvaro
och även de skall falla sönder till stoft under mina händer
jag kan ta ned himlavalvet åt dig
skänka dig det vackraste jag har
låta mina ögon brinna för dig och ingen annan
snöänglar skall drömma om himlen
men aldrig nå ända fram
och tre flammande stjärnor skall jag ta ned från himlavalvet
med ögonen blödande av dina tårar
och fingertopparna trevande över sammetshud och brända naglar
skall jag sjunga för dig och ingen annan
och krossa stjärnor i mina kupade händer

Till "innehåll"

Vad tänker du på, min vän
jag har aldrig förr sett dig le
Du är så tyst
Det är skrämmande att en enda varelse
kan bära all denna smärta inom sig
utan att explodera

Till "innehåll"

Jag vill hålla ljudet av dina steg
i mina kupade händer
mot min hud vill jag känna
ljuset av den röda eld
som brinner mellan våra ögon
jag vill röra vid dina ord
andas din röst älskade
är du mina armar omkring dig
denna kväll
skall stanna i dina ögon för evigt
frusen till oåtkomlighet
jag vill lyssna till dina andetag i telefonluren
sov du min vän
under uråldriga stjärnor
medan askgrå varelser äter sig genom ditt kött
låt dem föra med sig dina smärtsamma minnen
jag vill vara de drömmar du givit mig

(bakom djupa sår och ärrvävnad
vilar det som skadat
men vem hade vetat
att orden skulle skära så djupt)

jag skulle känna värmen av din röst
mot mina slutna ögonlock
denna kväll
då jag inte visste
vilket av våra grånande hjärtan
det var som slog
i mellanrummet innanför vår hud

Till "innehåll"

Andetag hörs genom rummets väggar
och alla eldar falnar i gryningen
den som förlorat sitt hjärta
får en sten i gengäld
men även stenar kan brinna
och det glittrar till bakom väggarna
murar av spunnet vatten
silver
jag dödar leende
skriver ditt namn på väggarna
med mitt svalnande blod
mörkret krälar närmare
för att lyssna till sången över vidderna
hör, rymderna kallar
här svävar en krossad ängel
uppspikad på himlavalvet
jag andas tystare
i gryningen

Till "innehåll"

Hjärtslag hörs i tomma rum
där stillheten äter sig in genom väggarna
och vi har väntat i eoner
har tiden någon betydelse
eller ekar våra hjärtslag ännu mellan murarna
efter oändliga tidsåldrar
är stjärnorna ännu desamma
solnedgången fastfrusen på himlavalvet
skall stanna här tills evigheten krossas
likt en spegel

Till "innehåll"

Snön skaver i halsen
och i blodådrornas frostlandskap
isen täcker långsamt kroppens mjuka rundning
formad efter väggar i vakennätters evighet
En gång hade där funnits en värld
där solar dansade i ögonens skelettvalv
sedan falnade ljuset, slocknade
till isgrå stenskärvor
Insidans hårdnande väggar jämrar sig
snöberget skaver, bygger sår i det som varit mjukt
bränner blåsor i sårbarheten
-Vänd ansiktet mot murarna!
Kan inte längre
mer än så…

Till "innehåll"

DECEMBER

Sträck dina förkolnade armar mot den krossade himlen,
slut dina sönderbrända ögon, låt mörkret krypa närmare
Stjärnorna har slocknat, kvar finns aska
och brända änglar krälar i det ännu glödande gruset
Låt den svala, vita snön falla på din sargade kropp,
låt mörkret läka såren i ditt ansikte
Hade aldrig vetat, min vän
december är så vacker

Till "innehåll"

Hon var med bland de räddade
man förde henne alltid tillbaka
från det stilla tysta mörkret
till brännande heta sommargröna ängar
och rosor röda som färskt blod
hon försökte förtvivlat med blödande fingertoppar
gräva ut sitt eget varma hjärta ur kroppen
men hon fann endast en sten
vars yta var glänsande svart av koagulerat blod
hon hade givit allt för att få stanna
i mörkret under havets yta
nu fanns ingenting kvar
ändå slet de henne ständigt tillbaka
till den gravplats de kallade livet
under marken fanns avgrunder
och tentakler sträcktes mot henne
hon gjorde allt hon kunde
för att få Döden att stå vid hennes sida
med sina armar kring hennes nakna hals
men alltid förde man henne tillbaka
och tvingade henne till tacksamhet
det är så långt till stjärnorna
och massgravarna är redan fyllda av döende
hon hade ingenstans att vända sig
endast en blänkande kniv i handen
hon ville ju bara se
hur hennes hjärta
såg ut när det slog

Till "innehåll"

De skänkte namn åt de nygrävda gravarna
- som om Döden behöver någonting sådant! -
Skuld tyngde deras redan röda hjärtan
de låtsades att sådant fanns
Bakom gardinernas skyddande tyllblommor
satt de och tuggade på krukväxterna
och stirrade ut genom persiennernas små vassa springor
drogade sig själva och sina flyende drömmar
berusade sig på död och förruttnelsedofter
Finns det något sådant som hat?
Bakom fönsterrutornas stela oseende glas
lyssnade de i tystnad
till ögonglobernas knackande mot fönsterblecket
-Hör, det regnar ögon ikväll!
De sjöng för sina ofödda fosterlik
med tunna röster
och på golvet låg en matta vävd av hår
Det var en värld, denna kväll
en värld, detta hus med sina hungriga väggar
-Hit kan aldrig Döden nå,
viskar de som just slutat andas
deras röster tonar bort
i kroppsmumlet omkring dem
Hit kan aldrig Döden nå,
hit kan aldrig Döden nå
Rakbladsstål gnisslar genom barnens mjuka halsar
rakbladshänder sliter solen
upp ur horisontens skära hav
-Hit kan aldrig mörkret komma!
Deras fingrar smälte
långsamt,
de åt jord från de tomma faten
grävde gravar för att bevisa att de levde
De mumlade bakom fönsterskärvorna,
brände de levande
och grävde skuld i hjärtats trånga kamrar
De låtsades att sådant fanns

Till "innehåll"

KRIG

En klyfta jord över dig
skall vändas mot solen
sy ett täcke av änglahud
och en kudde av ben
Din kropp som skadade mig
skall vila i jorden
be en bön till din ickegud
fastän timmen är sen
Ur en grav som skall öppna sig
i den mörkaste skogen
kom till världen med sorgebud
och med sårlågans sken
Gräv ett rum som skall dölja dig
och de tusentals morden
fyller jorden med slagfältsljud
sedan tystnad och fred

Till "innehåll"

FÖRINTELSE

Sjung, min kära, och glöm
att du ligger död på duschrumsgolvet
det kommer en dag då även detta är förgången tid
din rätt är att alltid älska
dessa skuggblivna människodjur
vars skrämda ögon uppfyller världen
i varje hjärtstort ögonblick
Lös upp linjerna mellan dessa två föremål
låt själen sväva fritt i detta rum
där ingen frihet existerar
eftersträvansvärd och elektrifierad
flyttar sidor i en bok
godtyckligt mellan de små svarta insektssiffrorna
medan du ligger död på betonggolvet
död och utan skrik i ditt leende
du bygger inte städer eller tillflyktsorter
sorterar liv i slumpmässiga högar
fabriksstäder fyllda med ord och en enda bön
om något de kallar dagsljus
ge själen ett ljusblått sidentyg, löd ordern
himlen räcker inte åt alla
de som blev kvar till sist
ställdes i rader och räknades in som streck
i statistikens korridorer av raska händer
doften av bränd hud
gavs inget tillfälle att fly
naglarna skall färgas röda efter alla konstens regler
även dessa varelsers ögon rör sig
liksom regnet som slår
mot den taggtrådsförsedda fönsterytan
nakna droppar fyller havet med kadaver
luften du andas är aldrig mer
än till låns

Till "innehåll"

Demonälskare, mordängel, syster min död
en tärande smärta följer såret
som jag inte kan förstå
och det ligger inget meningsfullt i dina händer
Du är vacker, min kära
din hud är som snö
dina ögon är släckta och dränkta
och någonstans i allt detta
har ditt hjärta stannat
Om jag vänder mig bort känner jag ännu
din heta andedräkt mot mitt ansikte
medan snön faller omkring oss
Något står skrivet på varje snöflinga
och jag försöker förgäves minnas
vem du var
I luften hänger tomheten som en giljotin
och dina ögon äter sig in i min kropp,
men aldrig mer än så
När du gick härifrån
lämnade du mig
och jag kan inte andas
längre

Till "innehåll"

En lindrigt oseriös dikt:

Du har dödat en jungfru, så vacker och ung
hon ströps med ett sidenband
plötsligt blev kroppen förunderligt tung
och hon föll mot din utsträckta hand
Du har inget att ångra, det du gjorde var rätt
hon skrek och bad till sin gud
när du sedan ätit dig lycklig och mätt
sade hon inte ett ljud

Till "innehåll"

Jag har sett någon
som iklädd sina sista vingar
tar berget vid handen
och följer det hem
men träden växer fortfarande
upp ur sina urtidsrötter
och strör virvlande löv över markerna
där de sista älvorna
klär av sig hud efter hud
för att där innanför slutligen finna
- ingenting
Men trots detta dansar de
för att med sina rökvita fötter
nöta sig ned genom myrens ångande yta
till det liv de hoppas finna
i det gyllenmörka djupet
Jag har sett någon
som trodde sig ha en själ att vårda
någon som levde på gränsen
men ändå aldrig nådde ända fram
och som fyllde de sista blommornas kronblad
med krig och askflagor
och hör någon sjunga
djupt under myrens rötter
under älvornas trampande fötter
andas mot min sista kropp och minns
att detta är den sista jord vi har

Till "innehåll"

Förstasidan