Vilse?
POESI II

Observera att dessa dikter är några år gamla. Nyare dikter finns här.

Innehåll (med de nyare längst ned) :

Nyare dikter
Lite äldre dikter
Gamla dikter

GLASSPLITTER

Natten skälver omkring dig
i glittrande disharmoni
där du släpar din dimma från en gatlykta till nästa,
andas neon
levrat ljus och kött från döda gudar
Dina gulnade ögonvitor vibrerar,
pupillsvärtan absorberar det vagt bekanta ansiktet
i skyltfönsterglaset
Du sträcker trevande händerna mot dig själv
och ber dem ta emot dig
när du faller

Till "innehåll"

Du vilar tyst bland tomtebloss och serpentiner
bevittnar händerna som kryper på din kropp
Av kometen du fångade återstår bara glödande grus
som äter sig in
genom dina redan brända ögon
Din feberheta kropp sover tungt i mörkret,
i skuggan som lämnats av ett dödat barn
och den bleka dimgestalten i magen skälver,
gräver sår, viskar spår över ödsliga slätter
formad av det första ljud du hörde då du steg upp ur jorden
en vibration endast de döende kan förnimma, dovt, förvirrat;
Vingarna bär man inuti
de sitter där i köttet, fastfrusna
och du blinkar till bara, förvånat, vid kniven som krälar genom dig
gropen där hjärtat legat är ännu fylld med halvt koagulerat blod

Du trodde dig tillhöra en annan art,
beroende
av intravenöst ljus

Till "innehåll"

Paranoid
galenskap
självdistans ser kroppen genom andras ögon
dansande fötter på smältande glas
du kommer att falla igenom
snart

Till "innehåll"

Snäckdjuren griper tag i det förbiilande stoftet
med mjuka munnar
absorberar de tecken som symboliserar döden utan återvändo
förkrympta som brända svartmyror,
vikta in emot sin egen kropp
Du gav dig själv åt natten,
åt sniglarnas pulserande kroppar i månljuset
och det skrämda barnet som än en gång kryper ihop invid trädets vindlande rötter
Smärttecken i ditt ansikte,
spåren av tid som förflutit sedan den senaste injektionen,
atomvintern river och sliter i kroppen, gör så att orden krymper
och intravenös lycka
lämnar plågsamma mellanrum
bland namnen du minns

Till "innehåll"

Tyngdlösa svävar vi mitt i rummet
täckta av stoftet från ett sällsamt ljus
som smög sig in mellan världarna,
vibrerande av den svaga luftström som uppstår
då man uttalar namnen
på de ännu icke oförglömliga
människobarnen
Fyll händerna med sand
och en ensam regnbågsskärva från ett krossat timglas
rispar spår i handflatornas hud;
glöm all tid som gått
och minns
allt mörker är ljus som står stilla

Till "innehåll"

Jag ligger där naken och betraktar undergången
i en skärva glas:
glimmar blått, glimmar bort
mörker är ljus förvandlat
flygande flämtande fågelvingad somnar stilla bakom kroppens tysta puls
förtvivlad förvandlad förvanskad ser du ögon som inte blundar
för din blick
Entitet, odelbarhet, symbiotisk dans och du sliter mig genom natten,
drar i mina vingar, kastar mig genom rummet, sönderbruten
och jag var den som skulle stå brud den natten, med stjärnor i håret:
du tryckte min kropp mot dina läppar
och världen förvandlades
pulserande
röd

Till "innehåll"

Du bleknar bort och försvinner som snö i augusti
Det är svårt att vara beroende av augustisnö
och det finns dagar då ingenting passerar mina öppna fönster
medan fåglarna fryser fast i träden
Blodslängtan skälver i en dunkel själ
belägen längre in i mig
än du kan nå
och på väggarna hänger skeletten som påminnelser
om något jag inte längre vill känna
Du var den som fick mig att älska
att falla från höga höjder utan skydd
Nu har det gått hundratals år sedan dess
och ärrvävnaden sluter sig
omkring dig

Till "innehåll"

Doften av dig, förmultnande och med sönderskurna ögonlock
Du ville se längre, sade du,
längre bort och mer,
och jag skälver i dina händer, sval, vibrerande
med tonerna som växer ihop till en sång
i mitt huvud
och dina röster som aldrig riktigt rör vid mig
Alla föremål, alla klockor,
tiden som pulserar i ditt kött
äter dig inifrån
och du är rädd för att ge efter, andas din älskande till sömns
när hon skulle ge sitt liv för att få dö
Ljuset i hennes ögon förlåter dig aldrig
för att du inte lämnade henne att blöda

Till "innehåll"

Förruttnelsen glöder i såren, du skär ytterligare skåror i fuktig hud
fantiserande om att finna liket av en själ
djupt därinnanför
drar du skuggor ur spegeln,
samlar demoner i glasburkar
prydligt etiketterade och könsbestämda
som om det skulle göra någon skillnad
och pappersfjärilarna i elden fladdrar till
brända och försvinner
Gropen som lämnades av en exploderande sol i ditt inre
läker, lämnar inga spår

Till "innehåll"

Jag vet att bakom dina fönster
håller änglar hov inatt
glittrar ikapp med spegelskärvorna i dina ögon
Andetag mot andetag
har våra själar dansat vid varandra
i vinterluften
Nu klättrar jag i statyerna i parken,
krossar ögon och drömmar till skimrande stoft,
bevarar ännu doften av din hud
i mitt minne, gömd, förlorad

Till "innehåll"

SAGITTARIUS A

Vi dansar kring det svarta hålet i galaxens mitt
närmare om nätterna
under de kalla timmar då ingen finns
att vila vid min sida
och hålla de döda på avstånd
Min käraste, mörkret kväver mig
kryper tyst in i alla kroppens djup och skrymslen
lägger sig till vila svart kring blodtungt kött
pulserar dovt i hjärtats dunkla kamrar
Jag kan redan höra hur pulsen saktar in
väntar på att stanna
Min käraste, kom hit ikväll
dansa för mig, osårbar
och vila sedan vid min sida genom natten
med ansiktet vänt mot det svarta hålet
minns jag ännu
att du finns

Till "innehåll"

Det är något märkligt med deras munnar
de bär läpparna lätt förvrängda
endast en hårsmån ifrån det uppenbara
och genom deras sovande kroppar färdas dödsbuden om nätterna
sprider sig mjukt likt ringar på vattnet
målar världen stilla, mörkerröd och stum
och du sår över dem dina koagulerade drömmar
singlar snödroppar ned över levrad jord
du är min underbara, min sömn, mitt blod
min snigelbleka jungfru kär, strö aska över såren
salt i ögonvrårna
Känslan av dig bevingar mig
låter mig sväva genom lyckta himlar
med endast askbrun mull innanför kraniet
Du är minnet av min själs balansgång
mellan din kropp och min
över den ännu oskrivna jorden

Till "innehåll"

Månen glöder
stor och tung mot mörknad himmel
du blöder
rött mot mina läppars dunkla flamma
vem är du att gå
att stanna
vem är du att lämna mina ögon ljusa
krossade till sand
som runnen mellan dina fingrar
i timtal tyst smekt is och skärvor
genom våra svalnande munnar

Till "innehåll"

Utsvultna vargar jagar dimman kring träden
andas ånga i vinternatten med lysande ögon
river hungrigt flikar av den kristallsvarta himlen
och följer vägar som slutar vid ett uråldrigt träd
där du ligger hopkrupen mot den froststela jorden
med himlen över dig som skydd
Löven föll fort i år, min kära,
ljuset smeker ännu trädets vreda grenverk
och de kvardröjande lågorna,
svagt lövgröna skuggningar i himlens vinterblå
Du täcker sakta trädets rötter med din dimlätta kropp
som ännu bär en kvardröjande smak av stål mot kinderna
längst in i munnens röda
Dina vingar är tunga som jorden,
livlösa sprider de aska och gräs över ängderna, livlösa sprider de
ett tecken för solen och ett för månen,
ett för varje stjärna på himlen
och i dina stramande händer
vill de ut, vill de träda genom det skikt som kallas hud
Ditt obebodda ansikte andas metall och upplösta sårskorpor,
blodådrorna skruvar sig likt enhörningshorn
genom de uråldriga stenarna
ögonblicket just innan du somnar,
då blodet stillnat i kroppens vassa skåror
Jag söker någon som doftar som du,
varje millimeter av dig, hud och hår
Och alla nätter som jag inte sov
skall jag lägga varsamt i dina kupade händer

Till "innehåll"

DYSTOPIA

De som lämnar, utplånar sig
genom hjärtats kamrar och katakomber
själens båda hemisfärer, mörker, ljus,
ljus till mörker, gravvalv på gravvalv
stumma kroppar rör sig nedåt genom jorden
och djupt där nedanför, min käraste
bemaskade följeslagare
likmaskprydd och glimmande vit som döden i isen
över Antarktis brännvita vidder:
Platsen Som Inte Finns

Din kropp är Utopia, skall bli
blod, kött, ögon
platsen som skall finnas
där varelser välvda som i kramp, med ögonen brända, förkolnade
glimmar skrovligt svart
likt urberget i ditt hjärtas kamrar
där du griper tag, ogripbar
i drömfolkets stumma kroppar,
där de tysta vandrar genom oktoberskuggorna
lämnar mjuka spår bland de fallna löven
Du är min dröm inatt,
min likskimrande ängel
och jag skall forma dina konturer
efter glimmande stål

Till "innehåll"

Älskad av en dödlig sjukdom
odlar du hud i slutna kärl
räknar regndropparna som faller
i dina utsträckta händer
tills köttet nötts bort intill benet
drömmer du om en värld olik denna
där tistlarna kryper längs gatorna i staden
och karusellerna vrider sig kring sin egen kropp
bundna som av eget liv
i becksvart evighet

Till "innehåll"

KROPPAR SOM BRINNER

Du är min eld, mitt hav, min vind, min jord
och vid den döende oceanens sista stränder
mister gryningsbeklädda horisonter sina färger
vid tanken på din regnbågsdunkla själ vid min
som om vi smärtsamt symbiotiskt andas
medan timglassanden glöder havsdjupt purpurmörkt
och våra sorgetomma kroppar vandrar stumma
över skymnad sandslottssand och snäckdjur
fossilerade i födselögonblicket evigt nu
för att i eoner tysta blicka
med stenartade ögon ut över mörkerdjupet,
havets ändlöst drömda gravar
bland urtidsfiskar bleknade
av evignatten vilande i avgrunderna
Du säger att du brinner
och jag brinner för dig
trots fiskdjurens aversion mot flammor
Kroppar som brinner:
finns det någon skillnad mellan levande och döda,
avger de olika ämnen,
har röken som stiger ur dem
något olika nyans?

Till "innehåll"

Du bedövar min själ, tänder lågor i ådrad sten
låter ditt skimmerbleka ansikte djupt förälskat le
alldeles intill mina till synes hänförda läppar
som om du inte förnam mig
vilande där innanför
förblindad av hypnotisörens silvergrå ögon

Till "innehåll"

Nattljus, du berusar dig på vallmoljus
dansar över vallmofälten, samlar stjärnstoft
i korgen du bär på din arm
armen tunnare än jag mindes den, mer graciös
skör som spindelglas, kortlivad, eterisk
trampar du med dina bara fötter fjärilsdjur till grus
påfågelögas stramt befjällade vingytor
silkespäls mjuk mot nattflyets öga
berusad av en dödlig fägring, bortom räddning underbart
din kropp som formad efter sällsamma frakturer
varsamt täckt av en hud av silket stål
bränner revor i intigheten
låter inrets magma pulsera glödgat gyllenvit
stiga i själen tills själva drömmen förkolnat
askvit död
tätt under huden

Till "innehåll"

SPINDELVÄV

Min gudinna, änglars villebråd
du sover med ögonen täckta av krälande små djur
stilla, stilla
för att inte blöda, för att inte längre behöva blöda om nätterna
för att det här skall bli din sista
Stilla ögonen, de som lyser genom allt och intet,
ger liv åt osynliga världar
de som låter dina naglar rista mönster i min hud
tecken som inte betyder mer än dina varma andetag
ord och meningar, ljudet av en kropp som faller mot stenar,
och dina fingrar som gräver sig in i mitt kött
Små remsor av hud lämnas kvar, mörkt blod i rännilar
över mitt feberheta ansikte
där du tyst viskar att du älskar mig
och jag tror dig på ditt ord

Till "innehåll"

Sparvvingar, du smeker sakta
tårarna ur fågelns öga, vingarna till flykt
beredda
Stenfågel, marmorkropp mot själstung jord
djupgrå linjer över halsen, upp mot ögats svärta
strålar samman, binder stelnat kött mot jorden
blinda ögon tätt mot mörkret, himlavalvet ovanför
och stjärnorna, min käraste,
du blundar
för att de slutit dina fågelögon
djupt i mörkret, daggmaskjorden
vilar du tyst och utan ord
stryker varsamt över fåglars fjädrar
bryter fågelhalsar, spräckliga, så smala
begraver kropparna i snön
smeker vingarna
till flykt mot himlen

Till "innehåll"

Klaustrofobi, rummet drar ihop sig som i kramp
andas mot min hud, andas
i min mun, kring mina stelfrusna läppar
i klaustrofobisk katatoni, instängd
i min egen kropp, stum, beroende
i smärtsam symbios, behaglig,
död, förlorad

Till "innehåll"

Ser du sprickorna inatt
du kan trä fingrarna genom världens krackelerade yta
gripa efter intet
för att sedan bära det intill ditt bröst i sällsam kärlek
Du kan plocka tusentals buketter
av blåeldens nattslutna blommor
för att strö dem över havet
och låta dem sjunka
Allting är så mycket större om nätterna
och du kan lägga din kropp till vila invid klipporna
låta snäckorna krypa längs halsen,
ned över bröstets rundning
du kan sova, sjunka in i drömmen
på stranden
bildas inga fossil

Till "innehåll"

IMMATERIA

Du färdas genom sedimentära bergarter
fossil av havslevande djur
från evigheten blickar de ned mot dig
Ett ögonblick ett årtusende långt
stannar du upp och vidrör lunnefåglarnas näbbar
oljedränkta, tystade
intill förruttnelsens gräns
Fylld av kärlek och fylld av död
träder du ut genom köttet
känner smaken av salt mot läpparna
en aning av hav tätt mot ögats rundning
Vackraste, vår evighet är över
nu svävar dina händer täckta, svepta djupt i skuggor
ansiktet immateriellt, förbjudet
och du bär en sällsam skönhet under huden,
kroppen vacklar, skuggblir, tystnar
Vackraste, du väver skevhet i materien
förbinder säregna mutationer,
smeker koralldjurs segmenterade gestalter,
tystnar,
andas förundrat liv
i trilobiternas lätt vidgade munnar

Till "innehåll"

IRIDIUM

Dockmakaren formar leenden i bakelit
blåser värme i svagt öppna munnar
strör elektrisk snö
tyst över snigelbleka kroppar
och du lyfter en arm från operationsbordet
låter stela fingrar i stillsam eufori
måla tunna ådror genom köttet
Vi skall dansa inatt, min vackraste
singla röda himlakroppar över marken
och smälta snöflingor på tungan
som om allting vore så mycket vackrare till musik
dina händer över min hud, dina fingrar i min mun
och det krasar när jag tuggar
stjärnstoft mellan tänderna
Du tatuerar mitt kött med ord och minnen
ristar drömmar och kaostrådar med atombombsprecision
väver annorlundaskap i världen
tunna fibrer genom svart materia
din kropp nebulös, inte riktigt fullbordad
och ännu något grovkornig i innanmätet
sträcker armarna emot mig och jag faller
in i dig

Till "innehåll"

Elektriska blommor i silverne rör
förundrad beundrad och askfågeln dör
och stiger ur askan och stiger ur sand
med ruttnande vingar och näbben i brand
bland provrörskristaller magnetiska djur
en falnande ängel i multnande bur
med ögonen brutna i aska och damm
lyfter en klohand och sträcker den fram
att be om en snöbit en flinga av grus
att be en förkolnad om ännu ett ljus

Till "innehåll"

Du är musik, radioaktiv
och ikväll är allting vackert
din hud doftar rent begär
och alla skriver dödsrunor om natten
över sina tidigt bortgångna ögon

Du vill fånga snöflingor på tungan
söka efter sår mot vit hud
anledningar att sörja
dem du aldrig fick möta
för du är snö, papier-maché
ett pappersflygplan
i regn

Till "innehåll"

Rasslandet av ormar i gräs
äppeltyngda grenar slingrande mot himlen
Du föder sår åt mig att läka
och dina vita fingrar lyfter min vänstra hand snett uppåt
för att låta den falla med ett krasande ljud
ned mot skuggbeströdd mark där vi lagt oss att vila,
att sova tills tårarna slocknat
och dina svårt gröna ögon
är utan pupiller
mina är iris utan färg

Du doftar snövit parfym
och trär djupgröna pärlor på silkestrådar
för att lägga dem som mjuka snaror
kring min hals
och viska drömmar mot mitt ansikte
medan gräset kryper över våra tysta kroppar
i skårorna som tecknar gränsen
mellan dina slutna ögonlock
anar jag ett blänk av silver,
skönjer jag ännu gyllene tårar
i flimrande solnedgångsljus

Till "innehåll"

Skrämmer dig städerna, de dödliga städerna,
de silverne, djupsvarta, blånande städerna
där du dansar på gatorna, tyst genom gränderna
feberdrömskt, sorgeglömskt vidrör med händerna
de mörklagda fönstren, de skyhöga husen
där dörrar står tomma i gatlyktors sken
och ögonen speglas, din själ reflekteras
reproduceras, så finns du ej mer
Skrämmer dig städerna, de dödligas städer
de sorgsna, de vingklippta änglarnas städer
där fötterna rör sig lätt över taken
i clownpiruetter, berusade nätter
vinglande steg på vitsmala ben
lindans på takkrön, så finns du ej mer

Till "innehåll"

FJÄRILSDANS

Innesluten i scenen
med fjärilskroppen spräckt och pälsen fuktig
vingarna nedtrampade i brädgolvet
spelar död
med själen tryckt mot rälsen
av mörknad kartong
och fasettögonen brustna,
täckta av en ogenomskinlig hinna
Du kan träda genom det som kallas verklighet
ned från scenen som om allting var ett skådespel
långt från kroppen som de lämnat
i skärvor gången
med känselspröten svårt förvridna
och huden täckt av damm
och djupt ur döende ögon
kan du se dem stå där
ett ögonblick ifrån dig
ett ögonblick ifrån
att vara du

Till "innehåll"

SNÖFALLEN

Lindansarängel med kräppappersvingar
för tunna att bära din kropp
faller i virvlande skådespelsdans,
i tivoliskräck mot marken
där inget är äkta och clownerna ler
med ögonen fyllda av tårar
och skyddsnätet ännu är lämnat i trasor
efter din senaste dans
och till publikens jubel
krossas din graciösa kropp
mot det paljettbeströdda golvet
Natten efteråt vilar ännu
en svag smak av taggtråd mot spruckna läppar
och du låter dina stillsamt blödande fingrar
måla ljusröda akvarellänglar
i snön som fallit genom taket
söndernött av hundratals springande fötter
barfotadanser på plåt
och du smyger på ömmande lindansarfötter
tyst genom en reva i ridån
och lyfter blicken
mot en okänd himmel

Till "innehåll"

I tystnad beläten
och väsen och läten
som smeker din sårbrända hals
och tystnaden äter
och bränner och mäter
känslan av ingenting alls
håll händerna hårt mot förseglade bröst
medan träden och gräset brinner av höst
och löven skall falla
det skall vi alla
jag ger allt för att höra din röst
i undergångssånger
förintande ånger
över allt som vi aldrig har gjort
fjärilar kommer ur mjuka kokonger
och allt skall bli vackert och stort
för vi skulle ha älskat, jag borde ha kysst
dina läppar, din mjukvarma hals
istället satt vi där fjärilslarvstyst
och gjorde ingenting alls

Till "innehåll"

Förstasidan