DIVERSE KORTA TEXTER

Observera att ingen av de personer som figurerar i dessa texter är jag själv. Detta gäller även de texter som är skrivna "i första person".

Innehåll (med de nyaste högst upp, och resten i kronologisk oordning):

Och kråkan talade och sade: Berätta mig. Berätta om svärtan i ögonen, kråkmörkret mot himlens blånad och klorna som griper efter luft i flykten. Berätta om alltings obeständighet. Berätta om livet, om solen som trevar genom molnen, om kylan mot tunga vingar och om frosten. Jag har väntat länge. Vi behöver luft. Lyft en hand och rör vid himlen, minns att den bär ljus även om natten. Vi kråkdjur minns hur ensamheten smakar, hur höstluften kryper in mellan fjädrarna och lägger sig till vila. Hade jag händer skulle jag sträcka dem mot himlen, låta fingrarna finna utrymme mellan molnen, och dra dem åt sidan som gardiner. Jag har sällan händer. Jag bär vingar som en rustning, en ogenomtränglig dräkt av fjädrar. Vi kråkor andas inte ofta. Vi väntar i tystnad med klorna fast förankrade för att inte falla.

Till "innehåll"

SNIGLARNAS SKAPELSEBERÄTTELSE

Allt var tomhet och därur reste sig ursnigeln. Hennes skal välvde sig högt över allt. Hon sträckte sakta på spröten och världen fick syn och känsel. I miljontals år vandrade hon genom rymden. Efter en tid kände hon sig ensam och ur skalet födde hon därför tre döttrar. Dessa var de första av sniglarnas släkte. Ytterligare tusen år gick; Ursnigeln började bli gammal. En dag bugade hon sig högtidligt för sina döttrar och den tomma rymden omkring dem, kröp in i sitt skal och somnade stilla. Hon låg så länge. Ur skalet började mjukt gräs att växa och gräset växte till träd och träden till berg och klippor och dessa till egendomliga byggnader som blev hem åt andra vilsegångna varelser som kom vandrande genom rymden. Snigeldöttrarna såg att detta var en värld de kunde leva i. De skapade nya sniglar ur gräset och berättade dem sällsamma sagor om tomhet. Fortfarande händer det att sniglar pekar med sina slanka spröt mot himlen och säger till sina barn att där, där kan man se Ursnigelns slemspår glänsa som en stig över himlavalvet.

Till "innehåll"

När morgondimman lättade syntes allt mycket tydligare. Knotiga tallar sträckte sina händer emot dig. Dofterna av ljung och kåda fyllde luften när marken värmdes upp av gryningssolen. Ännu låg tunna stråk av dimma kvar; slingrade sig kring tallarnas vridna stammar, trevade över slingrande rötter, smekte stenarna som sov under den fuktiga mossan. Halvt glömda minnen smög fram bakom tallar och sly, vädrade i luften och vände sig mot dig med glansiga ögon och skälvande nosar. Du satte dig tyst på huk i mossan, lät dem komma till dig. De tvekade, blank päls glänste i solen, mossa sviktade lätt under mjuka tassar. Du sträckte sakta fram en hand. Minnena flämtade till. Du väntade orörlig, medan solen steg på himlen och de sista stråken av dimma sjönk in i marken, blev ett med vitmossa och rötter.

Till "innehåll"

Utanför ditt fönster finns en byggarbetsplats där husgrunderna skall gjutas men ännu inte fyllts med betong, och armeringsjärnen nakna sticker upp ur den grova jorden. De skulle kunna genomborra en kropp. Genom magen och bröstkorgen, eller kanske genom den mjuka punkten just under nyckelbenet. Genom munnen och ut på andra sidan.

Halvsovande bär du kalejdoskopets världar innanför ögonlocken. Det har hänt att du stått vid det öppna fönstret om kvällen och bett att få slippa vakna igen nästa morgon. Höstvinden sveper kring din kropp, kall som nattgammal is. Att falla igenom, och vinden viner. Genom munnen och ut på andra sidan.

Till "innehåll"

REGNDROPPAR PÅ FÖNSTERBLECKET

Tågen som passerar gör det fort, rörelserna bortåt är många vid den här tiden på året. Glittret av regndroppar mot glaset, ljudet av tåget mot rälsen, och du ler ännu efteråt, för att du inte känner mer, för att det inte mer gör ont, för att du inte skriker mer om nätterna. Blommors kronblad glimmar ögonblå vid midnattsgränsen mellan dröm och vaka och våra kroppar ligger fuktigt varma mot varandra. Vi är en och samma, oåterkalleligt förbundna med varandras drömmar. Jag trodde det fanns en sommar, jag minns steg jag tog och människors hud mot min kropp. Leenden och tårar, spåren efter en brännmanet som släpat sina tentakler i sanden på havets botten. Barnet som lämnat spår inom dig, glödande kol i hålet där hjärtat skulle sitta. Blå elektricitet dröjer sig kvar på hennes läppar, men beröringen var förbi på ett ögonblick.

Till "innehåll"

Du måste lyssna på det här. Sade hon. Förvirrad. Förändrad. Varje gång jag håller i till exempel en kniv eller en kastrull med hett tevatten så är jag rädd att någon del av mig skall liksom göra uppror över resten, och till exempel hälla vattnet över mig.

Ljudet av velour som rivs sönder, och dina ögon som täckta av sammet ser på mig genom dimmorna. Jag hade alltid trott att detta var evigt. En tunn slöja regn, asfaltsdamm, din hand i min, och så det där ljudet, som av tusen små, små spöken som viskar i dimman. Det är träden som gråter, sade du. Och jag visste att det alltid hade varit sant. Jag andades tystare för att inte störa, och kände såren på armarna svida i hemlighet.

Till "innehåll"

Det finns många som skulle kunna vara döda nu utan att jag vet någonting om det. Det finns väldigt många sådana människor. Vissa av dem har jag sparat minnen av, i en låda eller djupt innanför ögonen. Men jag vet ju att människor dör. Det är sådant som händer. Borta, död, kommer aldrig tillbaka, nu får du skaffa dig en ny att leka med.

Jag känner ingen som är död, ingen jag känner väl i alla fall. Men min farmor dog en gång. Jag minns att min mor hade samlat familjen för att äta lunch på McDonalds när hon skulle berätta nyheten. Vi brukade nästan aldrig äta på McDonalds. Jag reagerade inte särskilt vid beskedet, vill jag minnas, vi hade aldrig ens bott i samma stad, min farmor och jag.
Jag kände henne inte. Jag minns inte. Jag minns så lite.

Till "innehåll"

NYÅRSAFTON

Om kvällen stirrar stjärnorna ned ifrån en svartblå himmel och termometerns smala röda linje kryper sakta ned emot ett litet streck som symboliserar minus 22 grader Celsius. Innanför husets väggar är det ändå varmt, ljuset är på något sätt svagt grönt, och gröna, röda, gula, vita och blå julgransljus sänder skimmer mot väggarna, hit får inte mörkret komma. Klockans smygande visare tickar fram mot ett annat årtusende än detta och TV:n visar leenden från hela världens nyårsfiranden. Detta började tidigt om morgonen och skall fortsätta länge än. Klockan har kanske redan tickat i eoner. Hela världen försöker så förtvivlat bevisa för oss att tiden inte står stilla. Kvällen rinner allt närmare det som kallas tusenårsskifte, vi rör oss ut mot kölden där delar av världen väntar på att ta oss i sin hand och bjuda på champagne i plastmuggar, Pommac och kaktuslikör. Till slut viner fyrverkerierna omkring där på den stjärnbeströdda himlens glänsande sammetsyta och landar glödande på trappan utanför grannens ytterdörr. En berusad man försöker förgäves spränga en brevlåda, övriga nyårsfirare makar sig åt sidan för att inte bli träffade eventuella flygande partiklar. Ingen säger något, ett årtusende har gått sedan det förra tusenårsskiftet och allt är som det brukar vara. I huset har klockan stannat och på marken kring de förbrukade fyrverkerierna ligger plastmuggarna och vittnar om en annan tid än denna.

Till "innehåll"

TIDNINGARNAS TYSTE VÄKTARE
(En text till tidningen
VästerbottensKurirens 100-årsjubileum, skriven på uppdrag av en lärare i Textproduktion, som även var journalist. Uppgiften var "VK om 100 år")

I ett underjordiskt arkiv ligger de sista gulnade resterna av det som varit, papperet är så skört att det förvandlas till stoft vid minsta beröring. En tunn plastfolie har lagts över sidorna för att bibehålla dem i läsbart skick och ett flertal projekt pågår med att bevara de gamla nyheterna i ren form, som information i jättelika databaser. Men händelser inträffar ständigt och hur bedömer man vilka av dem som förtjänar att bevaras? Ännu har inte tekniken nått den punkt där en obegränsad informationsmängd kan förvaras till rimliga kostnader. Om tidningarna försvinner kommer det att vara spårlöst, papper förmultnar till skillnad från ren information, informationen glöms istället bort men resultatet blir detsamma.
Den arkivansvarige tassar sakta omkring bland hyllorna, hans händer darrar och hans ansikte har samma färg som tidningssidornas krackelerade yta. Informationens väktare är gammal och han är den ende som ännu minns, den ende som fortfarande bär doften av papper i sina sköldpaddslångsamma tankar. Hans steg ekar tomt i de stumma korridorerna, längre och längre bort.

Till "innehåll"

BREV

Jag sträckte ut armarna i ett förtvivlat, meningslöst försök att omfamna henne. Hon gled undan och mina bara armar rörde endast vid den svala, doftande luftström som uppstod vid hennes rörelse. Hon luktade gott. En svag, lite stickig doft, som av söndertrampade rosor. Mörkret verkade fortfarande sprida sig, inifrån min svarta själ och ut över världen. Jag kände hur hela insidan av min tunna hud nu var täckt av sotsvart, frätande sammetsdimma. Hon var ännu ren och obefläckad, ännu inte anfrätt av mitt själamörker, trots att hon varit den som stått mig närmast de nätter då jag varit beredd att göra vad som helst för att få ett slut på det här livet. Vad som helst.

Hennes hud var ännu mjuk och slät, likt den färska, nyfödda hud som visar sig efter en brännskada, alldeles skär och len. Jag ville röra vid henne. Allt jag ville i denna sekund, min eviga, heta längtan i detta ögonblick, var att få röra en sista gång vid hennes bleka hud, hennes långa mjuksvarta hår. Jag ville torka bort silvertårarna som rann nedför hennes kinder, jag ville be henne att inte gråta mer, inte för min skull, jag var inte värd det, det var bäst det som skett.

Länge satt hon där på marken, med huvudet lutat i händerna, hukad över den mörka, oformliga skepnad som låg på den hårda asfalten framför henne. Tiden hade ingen betydelse längre. Inte nu längre. Jag stod bakom henne med händerna lätt mot hennes darrande skuldror. Hon skakade av gråt där hon satt och jag kände alla hennes förtvivlade frågor som sprakande blå elektricitet genom fingertopparna. "Varför?", sade hennes hud och hennes slutna ögon. Varför? Kanske hade inte ens jag själv något svar.

Jag ville smeka henne över håret och viska i hennes öra att det var bäst det som skedde, det är inte ditt fel, jag orkade bara inte längre, gråt inte mer, jag är ju här, jag älskar dig. Jag älskar dig.

Du skall veta att jag försökte. Du skall veta att jag höll om dig där du satt den kvällen, i skuggan av det högsta huset, med min livlösa kropp intill dig. Du skall veta att jag ännu älskar dig, alltid och för evigt. Du skall veta att jag väntar på dig, älskade. Jag väntar på dig och längtar. Älskade.

Till "innehåll"

DEN KVÄLLEN II

Du målade dina naglar blodigt röda. Som ett skrik av fasa, som ett enda ögonblick av blekvarm skräck, rev du ut dina mjuka, våta ögon ur deras trygga hålor. Dina fingrar blödde av någon annans blod, ur sår som inte fanns. Du klöste brösthuden i skära, köttiga strimlor för att nå in till hjärtat. Revbenen bröt du försiktigt loss, ett efter ett, och du lyssnade ängsligt till det fuktiga klickande ljudet som uppstod när skelettet bröts för dina vana händer. Du var orolig att någon skulle höra det och komma till undsättning, i tron att här fanns någon som behövde hjälp mer än de själva gjorde. Men ingen kom, för detta var din egen kväll, mer än något annat. Plötsligt kände du det pulserande hjärtat där inne. Du petade på det med dina omsorgsfullt vässade klor, försiktigt först, som om det vore något ömtåligt, sedan rev du och slet i köttet, och väntade sedan en stund innan du somnade.

Till "innehåll"

VÄRLDEN SOM EN SCEN

Tänk dig den här världen, nej förresten, inte hela världen. Det räcker med en liten bit. Tänk dig en stad, tänk dig den här staden. Den är platt och det händer saker, små, enskilda händelser. Tänk dig att du ser alltihop som på en scen. Tänk dig världen som en scen. Staden, denna värld. Du är publik nu, Iakttagare. Med stor begynnelsebokstav: Iakttagare. Du har aldrig varit något annat. Visst, du kan tala med skådespelarna. Du kan kliva upp på den upplysta scenen och säga din mening. Som en replik i en teaterpjäs. Men se: då är föreställningen slut! Alltid likadant. Tänk dig den här staden, den här världen ... Du har aldrig tillåtelse att medverka helt i det du ser. Vem har rätt att gå upp på scenen under pågående föreställning? Bara för att skrika? Nej, inte ens då. Marionettdockor.

Till "innehåll"

HÖST

Vidöppna nypon klänger sig fast vid buskarnas slingrande törnearmar, trädfrukter famlar efter fotfäste på grenarna. På maken kryper gräset gult som lejonpäls över den fuktiga jorden, skrämt av frostdoften i luften. Vilda bränder virvlar som svanhalsar mot den fläckiga himlen och rökdoften mumlar död i gränderna, samlar tynande vildblommor i tjocka kransar att vila mot staketets kalla trygghet. Vita spetsgardiner och lakansväv släpps i drivor över gatans tunga, regnvåta svärta. Gapande frökapslar sträcker sig på vissenbruna stjälkar mot den nedtyngda dimmans sista stråk, glömda fjädrar ropar askgrå i den tilltagande vinden. Flyttfåglarnas ansikten avtecknar sig mjukt mot den mörkblå himlen, de skall följa sina längtande själar och gömma vinterns första trevande strålar i en sten, ett öga, glimmande ett sista farväl, och en askmjuk, kvarglömd fjäder. Svarta kroppar slungas mot den sjunkande solen. Vassa strålar sänder själar mot den mest avlägsna av himlar. Den sista av världar är alltid gyllene blå.

Till "innehåll"

BRINNTID

Dina varma, fuktiga ögon sluter sig omsorgsfullt kring mina fingertoppar när jag långsamt pressar dem allt längre in i ditt vackra huvud. Solen reflekteras i resterna när jag några minuter senare öppnar dörren mellan ditt skymningsrum och verkligvärlden utanför, och stiger ut i ljuset. När jag nästa dag återvänder är du inte längre kvar. Doften av jord sveper in genom ett öppet fönster och jag lägger mig ned i din bomullslena Ikeasäng och sluter ögonen. Du trycker dig mot mig med en oroväckande intensitet. Var det inte du som sov nyss? Dina drömmar väckte dig. En stund senare reser jag mig upp, rättar till kläderna och smeker din ännu kroppsvarma sovplats en sista gång. Dagen innan skänkte jag vila åt en trött själ. Varför skall jag straffas för en sådan gärning?

Till "innehåll"

Jag minns hur skratten smakar, tårarna och gråten, smält sol på dina läppar, minns åter din tunga mot mina läppar. Om jag går härifrån, följer du mig då? Leende? Censur. Velour. Plexiglas. Diamantspån glittrar och skär. Smaragdskärvor. Vårregnet faller över staden, tvättar asfalten till vita lakan och trädens rena, mjuka hud. Måla naglarna med regn, måla läpparna med regn. Världen flimrar och faller sönder, stoftet fyller din mun. Stjärnmun, du ler och vinkar till månen. Stjärnläppar, fuktiga tungor möts på halva vägen. Sotiga ögon bränner dig. Lyssna till orden och musiken, minns att jag saknar dig, minns att det aldrig var mer än så. Lyssna till orden i ditt huvud, kanske någon talar om vägen ut ur detta. Hör! Där var den igen! Rösten ... Det finns inte något kvar sedan, efteråt. Du blöder, du blöder. Täck såren med spindelväv, bär dina vissna blommor med vördnad, fåglarna vissnar i buskarna. Törneskog. Det har aldrig funnits något efteråt. Aldrig. Sätt dig här intill och lyssna, världen kommer att fyllas med ondska och händer. Änglafjädrar som rör sig mellan dina ögon, försöker flyga med avhuggna armar. Reptilögon. De spolas alla bort av regnet. Vänta tills censorn säger att du får fortsätta. Oceanen bär alltid snäckskal på sin tomma vågor.

Till "innehåll"

DEN SISTA ORÖRDA ÖN

Hon var en ö. En sådan ö som ligger så avskilt, så avlägset från allting att evolutionen haft en annan gång där. Okända djurarter har skapats och dött, Utanförvärldens utdöda varelser lever ännu som tynande skuggor i öns fuktiga grönska, djungelväsen tränger sig fram mellan löven, varelser som aldrig setts i Utanför. En sådan ö var hon. Kanske den sista orörda ön. Hon levde inte efter deras tid, för hon kände inte till den, och hon hade aldrig fått veta något om deras regler. Hon var en ö och hon visste inte att man kunde vara något annat. I hennes värld var årstidsväxlingarna annorlunda, skiftningarna mellan natt och dag var snabba, skymningsljuset och den svala, skära gryningen varade aldrig längre än några få andetag. Hon mätte sin tid i värme och ickevärme, förändringarna i luften mellan närhet och tomhet.

Till "innehåll"

Var är du? Väntar. Försöker vara en orörd ö, kanske den sista, men når inte längre än hit. Väntar. Var är du? Ett tomt hål. Försöker vara något annat än ett hål. Väntar du på mig? Här? Försöker vara. Här. Andas. Väntande. Solen stiger över horisonten, droppar sina strålar i ett hav. Försöker vara en ö. Försöker. Väntar. Andas. Var är du? Här.

Hur ser väntan ut? Om en timme placeras här på bordet framför mig, hur mycket av bordsskivans yta täcker den? Elastisk. Formbar. Solen stiger över havet, timglaset smälter till sand. Flytande. Väntan.

Var är du? Vem är du? Den sista orörda ön? Nej, jag är havet, och det är stort och väntar. Formbart. Som sandslottet som smälter. Var är du? Försöker vara. Vara en ö. Försöker. Vara ett hav. Jag är väntan. Når aldrig längre än så. Den orörda ön. Väntar.

Var är du? Väntar.

Väntar.

Här.

Till "innehåll"

Förstasidan