DE SOM SKADAR

Kan någon berätta för mig varför vissa människor avsiktligt skadar andra? För jag förstår verkligen inte. Hur känns det inuti dem som ropar otrevliga kommentarer till en för dem okänd människa? Vad tänker de? Hur kan de ens komma på tanken att göra en sådan sak? Förstår de inte att det kan göra ont? Hur länge minns dessa människor den flyktiga kommentar som kan etsa sig fast i den utsattas minne i flera år? Minns de den i några minuter? Tills de har skrattat färdigt? I ett par dagar, tills de glatt har berättat om incidenten för sina vänner? Och de som gör än värre saker, de som under flera år försöker bryta ned en annan människa genom systematisk mobbing, de som lemlästar och dödar, kan de verkligen undgå att inse att de orsakar smärta? Eller beror deras beteende på att de inte ser dem de skadar som mänskliga varelser värda respekt? Men inte heller de ickemänskliga kan man väl ha rätt att skada på detta sätt?

Det är skrämmande att sådana människor verkligen existerar, sådana som tycker att det är helt acceptabelt att trakassera och både fysiskt och psykiskt skada en annan person bara för att den inte ser ut som de själva gör / inte har likadana kläder / inte har samma frisyr / inte beter sig likadant / inte har samma åsikter / inte skrattar när de andra skrattar (listan kan nog göras i det närmaste oändlig). Jag är rädd för dessa människor. För de förstår inte att de skadar, de vill inte ens lyssna och försöka förstå.

Undrar hur många det finns, hur många procent av världens befolkning som anser att de har rätt att göra illa alla som inte är som de själva? Jag tror att de är många. Skrämmande. Och om man sedan räknar även dem som kanske inte själva skadar någon avsiktligt, men som ändå aldrig protesterar mot det när det görs av någon annan, som kanske till och med inom sig anser att det är helt och fullt rätt, förutsatt att den utsatta är någon annan än de själva… Det måste bli miljontals.

"Gör mot andra vad du vill att andra skall göra mot dig". På daghemmet där jag gick när jag var liten stod dessa ord skrivna i matrummet på en stor affisch med överskriften "Den Gyllene Regeln". Jag tror att många barn får höra de orden från späd ålder. Men hur många är det som förstår dem? Det låter ju så enkelt, "gör mot andra vad du vill att andra skall göra mot dig". För mig är det enkelt och självklart: om man inte själv vill bli skadad, så skall man inte heller skada andra. Eller, med tanke på att det faktiskt finns de som är masochister: om man inte vill bli skadad mot sin vilja, så skall man heller inte skada andra mot deras vilja. Finns det alls någon möjlighet att en genomsnittligt intelligent människa missförstår de enkla orden? Fast kanske spelar förståelsen av ord ingen roll om man aldrig kommer att tänka på dem i de situationer då de behövs.

Jag såg litegrann av en talkshow på TV på temat "fula mobbade personer som har blivit snygga och får möta den som mobbat dem". Programledaren frågade en person om han inte skulle säga förlåt till en som han förut mobbat, och han svarade "Nej, hon är fortfarande ful". Och ingen nämnde att det ändå fanns anledning att säga förlåt, protesterna gick bara ut på att hon faktiskt visst var snygg. Sedan blev jag ledsen och stängde av TV:n.

Obehagligt många människor verkar mena att en mobbad person får skylla sig själv som inte passar in ordentligt. Och ännu fler verkar tycka att om man inte klär sig som de flesta andra så får man minsann vara beredd på kommentarer, i det här fallet eftersom klädstil faktiskt är (kan vara?) ett aktivt val. De anser att om man vill slippa kommentarerna så får man väl klä sig "normalt". Men, bortsett från självklarheter som att alla faktiskt inte uppskattar de för tillfället rådande trenderna, samt att ingen har rätt att skada någon hur den än klär sig: för att klara av att klä sig fullkomligt "normalt" skulle man vara tvungen att vara en mänsklig kameleont, för normaliteten beror alltid på omgivningen, de som räknas som normala i ett visst sammanhang är de som just då är i majoritet. De som tror sig ha rätt att skada dem som för tillfället är i minoritet kan plötsligt finna sig själva i underläge, och vad är det då som säger att inte de blir utsatta för samma sak? Man kan bara hoppas att de tidigare trakasserade har lärt sig så pass mycket av sina erfarenheter att de inte underkastar någon annan samma behandling.

Givetvis skulle jag kunna klä mig mer eller mindre som majoriteten av omgivningen gör i hopp om att slippa bli utsatt för obehagliga påhopp. Men jag vill inte bli som dem som skadat mig. Om jag bara för att slippa otrevliga anmärkningar skulle börja använda "normala" kläder så skulle jag känna det som om jag hade givit upp. Jag skulle ha visat att de hade rätt från början, de som tyckte att jag hade fel. De skulle ha vunnit, och jag tycker inte att de förtjänar att vinna. Dessutom verkar det sannolikt att de likväl inte skulle acceptera mig, för redan långt innan jag började klä mig som jag nu gör fanns det människor omkring mig som skadade mig för att de inte tyckte att jag var som de.

Jag hyser heller ingen önskan att likna de "vanliga". Jag ser ofrivilligt men ofrånkomligt personer som dem som potentiella hot, eftersom min erfarenhet säger mig att de som ser ut och klär sig som de flesta gör kan vara farliga för mig, trots att de allra flesta av dem jag träffat givetvis aldrig har gjort mig något ont. Men det är så svårt att minnas dem som bara gått förbi, och så lätt att minnas dem som skadat en medan de passerat. Kanske känner de som är i majoritet en känsla av makt, de vet att de är många. Men jag förstår ändå inte varför de så ofta missbrukar denna makt.

Många verkar tro att svartklädda individer (gothare, svartrockare och liknande) på något sätt är farligare än andra, en uppfattning som jag anser är felaktig, vilket i och för sig skulle kunna tänkas bero på att jag själv är en av dessa svartklädda, men jag har åtminstone ett par argument till: Jag tror att många av dem som klär sig på ett annorlunda sätt gör det för att de känner att de ändå inte passar in bland de "normala". De ger upp sin strävan efter acceptans bland dessa eftersom det är något de känner att de ändå aldrig kommer att uppnå, och söker istället grupptillhörighet på annat håll. Många har dessförinnan blivit utsatta för mycket som gör ont (ett påstående baserat delvis på en minimal och inofficiell "undersökning": drygt tio svartklädda individer satt kring ett bord på en fest och på någons fråga om hur många av dem som blivit mobbade räckte samtliga upp handen). Man kan helt enkelt hoppas på att de i en högre grad än andra har lärt sig vad som gör ont, och följaktligen vad man bör undvika att göra mot människor. Och givetvis bör man även hoppas att de utnyttjar denna sin smärtsamt förvärvade kunskap, men jag tror faktiskt att så ofta är fallet.

De allra flesta av de "aktivt svartklädda" personer jag har träffat har jag tolkat som långt vänligare och ödmjukare än de flesta "normala". Och jag har faktiskt aldrig varit med om att en gothare/svartrockare helt oprovocerat har kastat ur sig en otrevlig kommentar om en förbipasserandes klädsel, trots att jag under många år umgåtts tämligen frekvent med den sortens människor och därigenom hört mycket som de har sagt. Dessutom är de svartklädda vanligtvis i minoritet, och hyser följaktligen inte den tidigare nämnda eventuella maktkänsla som människor som är många skulle kunna känna till följd av sitt antal.

Jag tror inte att jag genom denna text kan få någon som inte redan vet allt detta att förstå vad jag vill säga, för jag tror inte att de som skulle behöva inse vad de håller på med tar sig tid att läsa det här, eller ens hittar hit. Så varför skriver jag? Jag vet inte. I hopp om en bättre värld kanske, i vilken allt det här skrivna om att det finns de som skadar vore lögn.

Snälla, gör mig inte illa, jag skadar inte er.


Tillägg:

Med anledning av ovanstående text skulle jag kunna få kommentarer i stil med "Skall du tala om att skada? Du skadar mig genom din blotta existens. Sådana som du borde utrotas". För att det finns sådana människor. Och vad skulle jag i så fall svara på en sådan sak? Jag vet inte. Förmodligen ingenting. Jag skulle antaga att personen i fråga kände sig träffad av det jag skrivit, och jag skulle anse att den genom sitt beteende hade bevisat att den hade all rätt att känna sig träffad. Jag är i alla fall tillräckligt optimistisk för att tro att de flesta som skadar andra gör det på grund av okunskap, för att de inte förstår hur ont det gör. De flesta, men inte alla. Vissa skadar andra på grund av att det gör ont för den som blir skadad. Det är dessa människor som skulle kunna alstra tidigare nämnda kommentar.
Med detta vill jag bara säga till dem som eventuellt har planer på att utsätta mig för denna sorts irrationella kritik: Ni kommer genom era kommentarer endast att bevisa att jag har rätt, och jag skall le åt er förutsägbarhet.


Mitt svar på ett elbrev jag fick angående ovanstående text:

"Jag som så noga försökt att inte göra någon upprörd med den texten. :) Jag var heller inte arg eller upprörd när jag skrev den; jag bara funderade.

Jag förstår inte helt din tanke om att också min text skulle vara en form av mobbing. Att ta avstånd från en människa, bara i betydelsen inte vilja umgås med den, med anledningen att den aktivt försöker förolämpa en eller kanske kastar saker på en, borde inte räknas som mobbing. Att undvika att umgås med ett större antal människor på grund av att vissa av dem beter sig på detta vis kan räknas som fördomar, vilket förstås inte är bra det heller, men det vore inte heller mobbing.

Att däremot försöka undvika människor som man faktiskt bör umgås med, under exempelvis ett grupparbete i skolan, räknas förstås som mobbing, men dem min text handlar om är sådana som jag inte har någon form av professionell relation till. Försöker man ta avstånd från folk på något annat sätt än att bara helt enkelt undvika att umgås vänskapligt med dem är det förstås inte heller bra, till exempel om man skulle ignorera dem om de tilltalar en eller demonstrativt vända ryggen till om de går förbi.

Jag tror inte heller på att allt är svart eller vitt. Det är lite därför det är så svårt att förstå människor som försökt göra mig illa. De är människor på samma sätt som jag men kan ändå utföra handlingar som jag aldrig skulle kunna tänka mig.

Och jag skulle aldrig kalla någon dokusåpadeltagare för idiot heller. :)

Ha det bra!"

Förstasidan