CAFÈ OKTOBER

(En novell jag skrev för många år sedan. Det ursprungliga syftet med den var att jag ville försöka skriva en så lång text som möjligt med så lite handling som möjligt. Observera att "Café Oktober" är ett namn mer eller mindre taget ur luften. Om ett café med detta namn existerar i verkligheten så har det ändå inget samband med denna novell.)

Tiden är en underlig varelse. Natten kan komma när man minst anar det, sekunder kan bli långa som år och ett år kan rymmas i ett enda ord och det är bara att åka runt jorden i en evighet för att få uppleva en ändlös soluppgång. Sedan finns det ju det där som kallas ensamhet också. Ensamheten har stora, svarta, kalla ögon att stirra med. Ensamheten har långa, vassa, blänkande huggtänder att bitas med. Men ensamheten kan också vara varm om tassarna. Ensamheten kan hålla din hand när du behöver tröstas och ensamheten kan le mot dig och säga:
- Du är väl inte ensam, du har ju mig.
Ensamheten är den plats där tiden står stilla och lyssnar till tystnaden.

Skymningen föll över staden och jag satt inne på det lilla caféet och såg gatlyktorna tändas där utanför. De blinkade till, tvekande, som om de skulle slockna innan de ens vaknat riktigt, sedan tog de mod till sig och det ljust lila ljuset övergick till bländande vitt. Som hundratals månar tändes ljusen över hela staden, och neonreklamen glittrade och sken ned mot människorna som trots det tätnande mörkret skyndade förbi nere på gatorna. Det regnade fortfarande i undanskymda hörn av staden och kvarglömda vattendroppar från eftermiddagens skyfall glänste lugnt och stilla i skenet från de nyväckta gatljusen. De trodde väl fullt och fast, med all en regndroppes naivitet, att solen aldrig mer skulle rulla fram över de våta hustaken och med sina vassa strålar bränna bort dropparnas små glänsande liv från jordens yta. När sedan vattnet vällde omkring på himlen som stora, svala regnmoln så hade det alldeles glömt vad det drömt om tidigare. Det regnade, och cirkeln var sluten.

Så där satt jag alltså inne på det lilla, varmt upplysta caféet medan skymningen föll utanför och gatlyktorna tändes. Jag satt och stirrade ut genom fönstret med en halvtom kaffekopp med alltför många sockerbitar i framför mig. Långsamt rörde jag runt med skeden i det kallnande kaffet. Runt, runt, runt. En liten virvel bildades mitt i koppen och några droppar kaffe skvätte över kanten och bildade en liten ljusbrun fläck på den annars rena, röd och vit-rutiga duken. Fläcken spred sig långsamt och försiktigt som om den trevade efter fotfäste på det lilla runda bordet. Bara några få sekunder senare var dess lugna försök att erövra världen till ända. Även kaffet som majestätiskt virvlat runt i min kopp hade nu lagt sig till vila och allt var stilla och endast ett ensamt väggurs tickande störde tystnaden någonstans inifrån rummet.

Jag studerade tapetens blekbruna rosor, omsorgsfullt tecknade på den ljusa bakgrunden och massproducerade till oigenkännlighet. Ett stearinljus på bordet intill höll på att brinna ut och den flämtande lågan bildade underliga skuggor på väggen bland tapetens overkliga pappersrosor i en för stunden evig ringdans.

Den lilla klockan i sitt röda tygband ovanför dörren klingade förskräckt till när någon långsamt sköt upp dörren och steg in i värmen i rummet innanför. En svag doft av oktober svävade in i caféet som en höstgrå, osynlig dimma. De fallna björklöven på trappsteget utanför makade sig undrande prasslande åt sidan och sände sin regnvåta vind in genom dörröppningen innan dörren gled igen och åter blev ett ogenomträngligt hinder för kylan och oktobervinden. Den svala dimman dröjde sig kvar ett kort ögonblick men bleknade sedan bort och smälte in i den gulnade tapeten.

Mannen som kommit in gick sakta fram och ställde sig vid disken och tittade sökande på bakelserna innanför det skyddande glaset, liksom förundrad över att de kunde te sig så ljusa och lyckliga denna mörka oktoberkväll. Han talade mumlande till den unga kvinnan bakom disken. Hennes gammaldags, mörkröda klänning böljade kring hennes fotleder och visade ett par svarta, blanka, högklackade skor som inte alls verkade höra ihop med resten av den lite fumliga, sömniga flickan när hon långsamt böjde sig ned och plockade fram en gyllenbrun bulle från en hylla i den skinande renputsade glasdisken. Hon lade varsamt den obekymrade kanelbullen i en vit papperspåse med ljusrosa, slingrande bokstäver utanpå, stängde påsen omsorgsfullt, som om det viktigaste hon hade, det enda hon hade att hålla sig till denna kväll var det faktum att denna enda kanelbulle skulle bli ordentligt instängd i ett sockersött fängelse av papper. Sedan räckte hon trött och liksom ovilligt den nu noggrant stängda papperspåsen till mannen som stod och väntade. Han lade ned några blänkande mynt på disken, försiktigt, som om han inte ville störa den sovande tystnaden. Kassaapparaten klingade till och tillintetgjorde för ett ögonblick känslan jag fått av att världen nu stod stilla.

När sedan de få mynten var lagda i sina plastgravar i den mörka lådan och den åter var omsorgsfullt inskjuten i kassaapparatens inre, lägrade sig åter den varma tystnaden över caféet där jag satt. Endast när den nu nöjde mannen klev ut genom dörren igen öppnades ett söndertrasat hål i stillheten, som snabbt fylldes igen av den invällande höstdimman.

Jag fortsatte stirra ut genom fönstret. Där på den glänsande kalla glasrutan kunde jag nu se spegelbilden av bordet jag satt vid och mig själv. På den bilden var jag vag och suddig, mina konturer flöt ihop med den mörka bakgrunden och blev till skuggor och fladdrande stearinljuslågor där i fönstret. Jag undrade stillsamt om det kanske var så världen såg ut i verkligheten, att jag bara var en spegelbild av mig själv med alldeles för skarpa konturer. Andra spegelbilder vandrade förbi där utanför utan att stanna ens för att vänta på att verkligheten skulle hinna ifatt dem. Det kanske var så man skulle göra för att överleva, bara fortsätta in i det oändliga, skynda ifrån sin egen spegelbild och tappa sitt hjärta och sin själ på marken utan att stanna för att plocka upp dem och försiktigt, med vana fingrar, peta in dem i bröstet igen. Det kanske var därför jag satt här, ensam på ett litet café som snart skulle stänga för kvällen, medan tiden rann iväg och bara lämnade höstvinden kvar som en spegelbild i ett fönster en sen oktoberkväll.

Jag reste mig långsamt upp, tog på mig min svarta kappa som hängt över ryggstödet på den låga stolen av äkta plast, som så lätt och obekymrat låtit mig sitta på sig i säkert flera timmar nu. Det kalla, bleka kaffet lämnade jag åt sitt öde där det låg i sin skinande vita cafékaffekopp.

Jag öppnade långsamt dörren, osäker på om jag verkligen ville ut i den stora, kalla, neonljusa världen igen. Oktobervinden kastade sig över mig och den lilla klockan ovanför dörren bad mig klingande att stänga blåsten ute igen, att inte äventyra värmen och tystnaden som härskade i det lilla rummet. Nattmörkret rann in genom dörröppningen som en svart armé, hotande att ta över den enda trygga plats som fanns kvar denna höstkväll.

Osäker stod jag och tvekade på trappsteget utanför dörren, som om det var mitt allra första steg någonsin rakt ut i den livsfarliga världen. Jag tog ett kort, snabbt steg baklänges, dörren gled igen framför mig med ett litet ljudlöst klickande och klockan ovanför mig, som en kort sekund tidigare klingat oroligt, lugnade ned sig och hängde till slut alldeles blickstilla i sitt röda tygband.

Med en obestämd känsla av besvikelse gick jag tillbaka till min plats vid det lilla träbordet och satte mig tillrätta på stolen där min egen kroppsvärme dröjt sig kvar av rädsla för att frysa i världen utanför. Caféets ägarinna hade från sin skyddade plats bakom glasdisken tyst och roat följt mitt tafatta försök att lämna hennes domäner, där hennes egen tystnad och värme var oifrågasatta härskare. Nu återgick hon till sitt lugna arbete med att sortera bullar och bakelser i snörräta rader med en liten smal silvertång som såg ut att kunna vara gjord av månskenet och stjärnornas ljus, samlade i ett tunt skal av genomskinlig plast. Jag petade förvirrat med den lilla skeden i kaffekoppen och försökte se obekymrad ut inför den röda, änglalika varelsen bakom disken. Hon bar sitt tjocka, mörka hår i en fläta på ryggen.

Tapeten hade flagnat av i ett hörn uppe vid det ljust brunmålade taket. Den bleka betongväggen syntes som en stillsam påminnelse om något jag inte kände till. Kanske var det ett försök att visa att inte ens denna stillsamma idyll var evig, till slut skulle den skimrande glasdisken vara borta, försvunnen långt in i evigheten. Tapeternas rosor skulle vissna, stearinljusen skulle brinna ut. Jag kände det som om all denna förstörelse långsamt höll på att närma sig allt mer, här och nu, allt medan jag satt här i ett skymningscafé i oktober där det kalla, våta höstmörkret undrande tittade in genom fönstrets blanka glasruta.

Jag huttrade plötsligt till som om en kall vind hastigt dragit genom rummet, en vilseledd storm från Dödens rike, där evighetens härskare lugnt väntade på att få ta del av denna jordens värme. Han hade all tid i världen på sig. Förr eller senare skulle mörkret förgöra denna idyll, mig själv och hela, stora, vida världen och universum omkring mig.

Jag satt kvar tills caféet stängde för kvällen. Till slut talade kvinnan bakom disken om för mig att jag var tvungen att gå. Jag lämnade det varma, lugna, trygga rummet bakom mig, där caféets ägarinna långsamt gick omkring och blåste ut de fladdrande stearinljuslågorna, och steg ut i den kalla oktobernatten. Gatlyktorna såg undrande ned på mig, denna ensamma människa i svarta kläder som långsamt och planlöst gick omkring på stadens gator tills det började ljusna över hustaken i öster. Jag klättrade uppför en gammal, rostig järnstege till ett av de nu guldskimrande taken. Där stod jag och såg ut över gryningen, sedan kastade jag mig ut i luften över staden, svävade där en stund i tomrummet mellan ljus och mörker, gryning och skymning.
Sedan föll jag.

Förstasidan