TANKAR OM ORD

När det gäller språk anser jag att man bör kunna reglerna innan man bryter mot dem. När man väl kan språkets regler kan det dock till och med vara önskvärt att man bryter mot dem, för att exempelvis hitta på ett nytt ord där vokabulären brister. Man bör förstås tänka på att försöka hålla sig förstådd också, men inte ens det är alltid nödvändigt. I lyrik kan man ju till exempel skapa ganska fritt, och i andra sammanhang finns vanligtvis möjligheten att förklara sina nyskapelser för omgivningen, ifall de inte förstås direkt.

När jag var liten ville jag kunna alla orden. Och för inte så länge sedan brukade jag sitta och läsa i ordboken och försöka komma ihåg alla ord där som jag inte redan kunde. Sedan gick jag omkring och kallade folk för saker i stil med "abominabel abderit". Det var mer eller mindre ofarligt eftersom de flesta ändå inte verkar veta vad det betyder.

Någorlunda nya ord:

Jag har ett eget ord, påhittat av misstag: Växelrankel adj. -t växelrankla vankelmodig, velig
Minns det du också. Man vet aldrig när det kan behövas.

Den dag då man fyller år borde kallas "årsfyllnadsdag" eller något liknande, så ordet "födelsedag" kunde reserveras för den dag då man faktiskt föddes. För det är ibland praktiskt att även i talet kunna skilja på dessa företeelser.

Avgången blir man om man avgår, avgådd blir man om man går av. Praktisk grammatik, dock förmodligen inte särskilt etablerad. Påhittad skulle vissa kalla den, men allt språk har väl en gång i tiden hittats på. Och kanske kan det vara bra någon gång att kunna skilja på dessa ord.

Bork = grävling; (grävlings)nos, näsa; (används även som hälsningsfras)
Borka = trycka nosen mot något; göra
Borkig = bra
Blump = någorlunda rund sak som inte är tillräckligt stor för att vara en bumling
Bumla ihop sig = krypa ihop
Bumlig = rund
Flakus = flakusformad, krokig, kroknad (ofta bildligt talat); trött
Fådd = erhållen
Förfärras = bli färre
Förrykt = det en röksvamp blir om man trampar på den
Gnys = nos, tryne
Krokus = en halv flakus; lite trött och krokig
Slokig = lite trött och ledsen

Ord i någorlunda nya sammanhang:

Uttrycket "tycka om" kan väl antagas vara en liten förenkling av "tycka bra om", men tänker jag efter tycker jag att det snarare skulle kunna betyda ungefär "ändra åsikt". Tycka om, tycka igen, återtycka? "Återtycka" skulle nog för övrigt kunna vara ett användbart ord i vissa sammanhang. Fast i och för sig kan väl alla existerande ord sägas vara användbara "i vissa sammanhang".

"Våghalsighet" är ett lite konstigt ord. Jag tycker att det låter som en fysisk egenskap, eller kanske en åkomma som i så fall förmodligen främst drabbar giraffer. Och jag vet inte hur det har kommit att bära sin egentliga betydelse, för det finns inte med i den etymologiska ordlista jag har. Någon som kan upplysa mig om var det kommer ifrån?

(Hur många säger att det "går fel på" saker istället för att det blir fel på dem? Jag undrar litegrann varifrån jag fått den formuleringen. Någon dialekt kanske?)

Någorlunda nya förslag:

Det verkar bli allt vanligare att översätta "cookies" (i datorsammanhang) med det svenska ordet "kakor". Jag tycker att man istället, för att i talet enkelt kunna skilja på denna sorts kakor och den sort man äter, borde försvenska böjningen av ordet cookie. "Cookiear" alltså, förslagsvis. Det låter förmodligen lätt fånigt när man inte är van vid det, men skulle det användas tillräckligt frekvent av tillräckligt många skulle det ju till sist räknas som etablerat och inte framkalla några särskilda reaktioner.

Elpost borde egentligen vara det mest praktiska ordet på svenska för e-mail/mejl/e-post, men tyvärr är det ganska sannolikt att folk mest bara tittar konstigt på en om man använder det ordet. Och elbrev är det man skickar, med elposten.

Böjningsformer: Få, färre, färst. (Förstås.) En muffin - flera muffinar; en avocado - flera avocador.

Vackra ord:

När jag insåg hur vackert ordet "skadlig" egentligen är gick jag omkring och log en halv dag och viskade det för mig själv. Skadlig skadlig skadlig. (Undrar om man kan heta så?)

Några av de vackraste ord jag vet (utan inbördes ordning):

  • Skadlig
  • Pylon
  • Infrastruktur
  • Axiom
  • Nyans
  • Frakturer
  • Synergieffekt

Jag tänker inte på vad orden betyder när jag känner efter om jag tycker om dem eller ej, för i så fall vore det ju den benämnda företeelsen jag bedömde och inte själva ordet. Jag vet bara hur de känns att uttala, hur de ser ut skrivna, hur de låter. Alla de vackraste orden.

Och det finns ju en massa roliga ord också. "Kaskelott" låter exempelvis ganska roligt, och "strumpa" och "metallurgisk".

Och "fumlig" är ett mjukt och trevligt ord, likaså ordet "mjukt".

Words stavningskontroll:

Och så ett lite nytt ord: "Fossilörad", Microsoft Words stavningskontrolls förslag då jag skrev ordet "fossilerad", som den tydligen inte kände till. Fossilörade är kanske de som har nedsatt hörsel på grund av hög ålder.

Ett annat intressant stavningskontrollsordförslag är "regnsvårt", som dök upp då jag skrivit "regnsvart" (den färg asfalten får när det regnar), vilket uppenbarligen inte fanns med i Words ordlista. Regnsvårt. Det är ett ganska vackert ord. Jag är dock inte helt säker på vad det kan tänkas betyda.

Words stavningskontroll är rent allmänt ganska rolig, men ibland kan dess halvt egenskapade ord bli lite irriterade. Man kan ju lägga till egna ord till listan över dem som accepteras som rättstavade, men jag tycker ibland att det vore bra om man även kunde radera accepterade ord. (Det går ju att ta bort de ord man själv lagt till, men det har jag aldrig haft något behov av att göra.)

Det händer att folk glömmer potentiellt användbara betydelseskillnader:

Ensam betyder "utan sällskap", själv betyder "utan hjälp". Om man till exempel äter ensam gör man det utan någon annan närvarande, medan det om man äter själv mycket väl kan sitta andra människor vid bordet bara ingen av dem hjälper en att stoppa mat i munnen.

Färre handlar om antal, mindre om storlek. (Åtminstone oftast.)

För övrigt verkar ordet "världsberömd" övergått till att helt enkelt betyda "mycket berömd", inte nödvändigtvis över något större område. I boken Nya författarskolan av Göran Hägg nämns exempelvis om en bok att den är "världsberömd även utanför Sverige". (Jag hittar inte det stycket just nu, så jag kan inte garantera att citatet är ordagrant, men det är åtminstone något med den betydelsen.)

Vissa verkar se orden "liksom" och "alltså" som onödiga, talspråkliga utfyllnadsord oavsett sammanhang. Men meningar som "Jag tänker, alltså är jag" och "Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag" kan ju knappast påstås vara talspråkliga. Ordet "typ" (i betydelsen "ungefär") kan även det försvaras såsom användbart, om det används med måtta.

"Bokstavligt talat" är motsatsen till "bildligt talat", inte ett allmänt förstärkningsuttryck. "Han satt bokstavligt talat med skägget i brevlådan" är inte en rimlig situation.

Angående "svåra ord":

Någon tyckte att det inte finns någon anledning att använda svåra ord när det finns enklare. Bortsett från den oklara definitionen på "svåra ord" har jag ytterligare några kommentarer:

Visst är det bra att skriva så att läsarna förstår, men vilka ord som förstås beror på vilka läsarna är. Texter skrivna för barn eller med syfte att informera om något som det är viktigt att alla förstår bör givetvis inte innehålla alltför "svåra" (ovanliga) ord, medan det i poesi och annan litteratur är mer fritt att välja vilka ord man vill. Användande av "akademisk svenska" kanske gör att bara akademiker förstår texten, men om just akademiker är den textens målgrupp borde inte det vara något större problem. Man skulle kunna påpeka något om en fara för demokratin om viktiga texter inte förstås av större delen av befolkningen, men den stora mängd texter som inte är viktiga på det sättet borde inte innefattas i den diskussionen. Visst vore det olämpligt och ganska sorgligt om litteratur i allmänhet bara vore läsbar för en minoritet, men det finns så många sorters litteratur av olika "svårighetsgrad" att det inte är något reellt problem.

Sedan kan det förstås gå till överdrift, när så ovanliga ord används att de förstående läsarna blir alltför få, men i vissa fall är det kanske ett medvetet val. Det beror ju på hur mycket eller litet man egentligen vill säga.

Jag har egentligen lite emot att kalla ord för svåra utan citationstecken. Ord är inte i sig svårförståeliga; de eventuella svårigheterna beror på huruvida den som uppfattar ordet vet vad det betyder sedan tidigare, och det beror i sin tur på vem personen är, i vilken tid den lever och en del annat. (Vissa ord kan förstås vara svåra att uttala och mycket långa ord kan vara svårlästa, men det är en annan sak.)

Boktips:

  • Fredrik Lindström - Världens dåligaste språk
  • Margareta Westman - Språkets lustgård och djungel

Och en extern länk: Svenska Akademiens ordbok

Förstasidan