SAGAN OM REGN

Det var en gång en Varelse med stora ögon som kunde se världen, och med vingar tunna som plastfolie och skimrande som vore de vävda av det allra finaste regnväder. Varelsen, som bodde på ett moln, steg en dag ned till jorden. Han ville söka sig en vän, för ett moln kan vara en mycket ensam plats, kallt och mjukt som glömskan, för en varelse med glittrande vingar.

Så varelsen vandrade nedför regnbågen, över berg och skogar, sjöar, myrar och ändlösa hav. Han sökte i de djupaste skogstjärnarna, under de allra minsta stenarna, bakom varje skälvande buske, i varje torftig koja och i alla de stora slott han kom till, fastän dessa inte var speciellt många. Varelsen gick runt jorden flera varv men alla han träffade försökte forma honom till något slags människa, förändra honom, låsa och släcka honom, beskära hans ögon, klippa hans silverne vingar, fånga hans vilda drömmar i en burk och ansa hans främmande ord. Varelsen stod inte ut med allt detta, han var ju en molnvarelse och molnen är vana att flyga som de vill.

Så han gick vidare, vidare. Han blev mycket, mycket trött och överallt fanns bara betong och asfalt och människor som ville ha en människa av allt det han var. Men han var utmattad nu. Han lade sig ned mitt på den hårt asfalterade vägen och väntade.

Han fick vänta mycket länge, för kvällen var sen och de flesta människorna hade redan somnat. Men till slut kom det en bil. Det var en pappa som var på väg med sina barn hem till deras mor, för han var bara en helgpappa och fick på så sätt inte behålla dem så länge åt gången.

-Pappa, pappa, vad är det där? ropade minsta barnet plötsligt. Pappan stannade bilen och steg ur den för att titta på Varelsen, som var så utmattad att han inte protesterade när pappan tog honom i famnen och bar honom till bilen. Fort var det gjort, för Varelsen var ju en molnvarelse och som sådan mycket, mycket lätt.

Minsta barnet tittade förundrat på Varelsen och sög på sin tumme med ett litet smackande ljud. Mellanbarnet var tämligen säker på att allt som har vingar är antingen fåglar eller urtidsödlor, och eftersom han visste hur fåglar har för vana att se ut så tryckte han sig mot bildörren för att snabbt hinna ut ifall Varelsen skulle bli hungrig. Största barnet sov och visste ingenting förrän hon plötsligt slog upp ögonen och fann sig sitta inklämd i bilens baksäte mellan sin lillebror och en vinge som glittrade som regn som blivit dammigt av att gå för långt, alldeles för långt. Hon ryggade äcklad tillbaka i sätet.

När bilen äntligen nådde mammans fina, moderna villa hade varelsen somnat. Pappan bar honom in i huset och lade honom på kökssoffan, som var modern och köpt på Ikea. Minsta barnet petade förundrat på Varelsens vingar, fann dem otäcka och gömde sig under bordet, mellanbarnet satt redan där, största barnet hade låst in sig i badrummet och mamman tyckte att det var obehagligt och fel att Varelsen inte följde reglerna och var mänsklig som alla andra och att den dessutom smutsade ned hennes dyra soffa. Pappan tyckte att mamman som vanligt förstorade upp allting, till och med smutsen, och mamman tyckte att pappan kunde dra åt helvete och pappan försökte så gott han kunde men kom som vanligt inte längre än till sin egen lägenhet i andra änden av staden.

Trots protesterna stannade Varelsen i mammans nyskurade hus. De två yngre barnen höll sig undan, mamman städade frenetiskt och försökte motstå lusten att klippa av Varelsens vingar medan han sov, och äldsta flickan äcklades över att ha en Varelse i sitt kök, i sitt hem, under sitt eget trygga, nymålade tak.

Men även denna flicka var tvungen att lyda sagans regler. Mot sin vilja blev hon förälskad i Varelsen, för detta är en saga och i sagor skall allt verka lyckligt, åtminstone på utsidan. Men Varelsen orkade till sist inte längre med att inte få vara den ickemänniska han var, och en kväll gick han helt enkelt ut genom dörren, för han var en molnvarelse, och fri som molnen var han aldrig tvungen att lyda sagans alla lagar och regler.

Återigen vandrade han ensam genom världen. Han gick mot regnbågsbron, nu ville han hem igen till sina mjuka, tysta moln. Men flickan visste allt detta, och halva flickan älskade Varelsen, och halva flickan hatade Varelsen och för henne var det nästan samma sak. Så hon skyndade före honom, över skogar och hav, genom berg och små ljusblå sjöar, förbi dalar med slingrade bäckar i som hon aldrig såg, förbi hus och fallfärdiga lador och fram till foten av regnbågsbron.

Där tog hon fram en sax och klippte regnbågen loss från sina gyllne fästen. Krukan med guld, som brukar finnas vid regnbågens början och slut, tog hon med sig. Den var fin och konkret och hade alls inga vingar som såg ut som regnfall. När Varelsen nådde fram till brofästet var flickan redan halvvägs hemma hos sin mamma och regnbågsänden fladdrade retfullt i vinden, högt ovanför Varelsens huvud, onåbar. För vingar tunna som silkespapper går inte att flyga med nere på denna jord.

Så Varelsen skrek, grät silvertårar från sina stora, vackra ögon och fortsatte sin vandring, ytterligare varv runt jorden. Han gick och gick och flickan väntade och väntade, på att en morgon finna ett par söndertrasade, svårt dammiga regnvingar ligga på trappan utanför hennes mammas kliniskt rena Ikea-hus, bredvid ett par stora, vackra, slutna, utklösta ögon, lämnade där av en Varelse som med tunga steg går varv efter varv runt jorden och blir mänskligare för varje mil. Han söker efter en vän.

Förstasidan