DRÖMBERÄTTELSE

2004-02-26:

Dröm: Det är festival med ett vimmel av människor; eldslukare, poeter och trollkonstnärer. Små asiatiska flickor springer kring och försöker pracka på besökarna andevälsignade tygföremål. En av flickorna har försökt sy en orm men uppenbarligen inte varit särskilt van med nål och tråd. Ormen har huvuden i båda ändarna, varav det ena mest liknar en hunds och det andra saknar tunga, och sömmarna har redan gått upp här och där. På dess rygg sitter en prislapp som förkunnar att den är till salu för fyrtiofem kronor. Någon har lagt ifrån sig ormen på ett traktordäck som ligger på marken och agerar sittplats. Jag sätter mig ned. Efter en stund är ormen levande, fortfarande hund i ena änden. Ännu en stund senare sitter en pojke där. Han har tjockt, blont hår och ovanligt korta extremiteter i förhållande till bålen. Jag tror att han heter Toft, som homsan i Tove Janssons Farlig Midsommar.

Ytterligare några personer har slagit sig ned på traktordäcket, och sitter nu och betraktar en man som står i närheten inbegripen i en diskussion med en av magikerna. Någon i gruppen av sittande människor tror att mannen eventuellt är en av landets mest kända poeter. Någon håller med, andra tvivlar. Plötsligt kommer mannen fram till oss och undrar om vi är intresserade av att komma till hans scen för att se honom uppträda. Vi följer med.

Scenen är inrymd i en gammal, grånad byggnad endast några meter från vår sittplats. Längs en vägg står en lång rad vackert motivmålade skåp och mannen vi följt med öppnar dem ett efter ett och visar oss handgjorda dockor som sitter en och en innanför varje skåplucka. Innanför den andra luckan från vänster sitter en liten japansk docka som jag genast tycker om. Mannen stänger åter skåpen och kliver in i utrymmet bakom dem, för att strax därefter kliva ut i rummet igen. Han ber oss öppna skåpen, och jag öppnar genast det som borde innehålla den lilla dockan jag tyckte var finast, men där sitter nu en annan docka. Skåpen verkar ha blivit fler också. Jag öppnar det som nu är det tredje från vänster men där finns bara en stor målning som fälls ut ur väggen mot mig och jag blir så förskräckt att jag skriker till.

Toft står i utkanten av vår lilla grupp, nu med ett uppfällt och till synes mycket gammalt paraply i handen. Jag går fram till honom och frågar honom något om det. Toft börjar berätta:

Hans far är en mycket rik man som dock efter en tid tröttnade på att ha sin redan någorlunda vuxne son i huset, och skickade ut honom på gatorna med inte mycket mer än ett paraply och en kanna persikovin. Kannan hade emellertid den egenheten att den när den tömts genast åter fylldes av persikovin bara dess bärare kände den minsta längtan efter detta vin. Tyvärr, hade Toft fått sig berättat, smakade vinet vidrigt. Han fick därför inte smaka på det eftersom han då aldrig mer skulle känna någon längtan efter det och kannan därmed aldrig mer skulle fyllas på magisk väg i hans hand. En kanna odrickbart persikovin verkar kanske inte så användbar som en av två saker att ta med på en lång vandring, men Toft behöll den ändå och insåg att han mot vinet kunde byta annat han ville ha. Den första tiden blev det mestadels andra alkoholhaltiga drycker på stadens krogar. Efter att ha levt på detta vis en tid fann Toft dock på oklar väg en bostad, som inneboende i ett litet hus hos en ovanligt kortvuxen yngling. Där bodde han fortfarande, och hans paraply, som hade ett egennamn jag inte längre minns, brukade dansa på övervåningen.

Förstasidan