En tämligen förvirrad text om
MEDELTIDSVECKAN I VISBY

Om natten när stjärnorna faller ligger du ensam på en sten i havet med ögonen vidöppna mot det omgivande mörkret och sjunger för himlen. Du vet inte längre hur man räknar tiden. Vem är du, hur ont har du? Solen skiner ej på länge än. Jag skulle skriva om stjärnorna som faller, om mörkret som är som sammet mot din tunna hud, och änglarna, som stiger ned när dina ögon redan värker av att ha varit öppna alltför länge. Om de som har dött blir änglar så längtar du efter att få dö, om händerna som vidrör dig tillhör en annan människa lovar du att inget säga. Speak no evil. Men du förmår inte blunda, du förmår inte trycka händerna hårt mot öronen och stänga ute ljuden. Så kanske finns det ingenting att berätta för dem som skall komma sedan till denna kalla jord.

Du vet inte varför du räknar tiden, du räknar alltid tågen som går förbi men rälsen ligger ändå lika stilla och delar effektivt världen i här och bortom, du och jag. Du vill att allt skall gå förlorat, att helvetet skall stiga så högt att du inte längre når botten med dina bara fötter. Det är sommar nu, på den plats där ingen annan årstid finns att tillgå, och svanarna flyter i skymningsljuset med sina gråa barn tätt tryckta mot bröstet. Detta är den plats där du mött de människor som kommit att bli de viktigaste i ditt liv.

I den botaniska trädgården blommar rosorna glatt trots den torra sommaren. De blommor och grenar som vissnat samlas i den färggrant vackra komposthögen intill staketet och dit går de unga män som vill finna en ros åt sin käraste. Att plocka blommor som ännu sitter fast på buskarna i botaniska trädgården är mycket förbjudet, likaså att beträda gräset och dricka alkoholhaltiga drycker innanför dess murar och staket. Vid havet sitter medeltidsklädda individer och förtär stora mängder alkohol och föreställer sig att turistguiderna som går förbi med sina grupper av högljudda pensionärer säger: "Till höger här ser ni ringmuren och till vänster ser ni ungdomarna som sitter och super."

Denna korta vecka är kanske det närmaste den totala friheten jag kan komma. Här finns inget behov av att räkna tiden och man kan effektivt förtränga att något sådant som krav och missöden överhuvudtaget existerar. Rosornas stad omsluter dessa människor, ger dem en tillflyktort där till och med törnena känns behagliga mot huden. Någon sade en gång till mig att på denna plats och i denna tid kanske man skulle kunna finna någon som är som jag.

I tältet bor många små svarta myror men det gör ingenting eftersom det ändå är så mörkt när man går och lägger sig att man inte ser dem. Några deciliter apelsinjuice rann ut i min väska men det gör ingenting för jag kan låna en väska av någon tills min har torkat. Man går vilse i skogen, bär tunga väskor och tält några långa kilometer mellan flygplatsen och campingen, går vilse i staden, tappar bort alla man känner, det regnar och alla kläder är fuktiga men det gör ingenting för det går över, allting ordnar sig. Förresten, det regnar inte alls. Det är bara hög luftfuktighet.

Detta är en underbar plats och en underbar tid och kanske är här sommar året om, eller kanske existerar inte platsen alls om vintrarna då kylan sveper in i människornas kroppar och hotar att förtära dem. Kanske är allting bara en dröm att vakna ur en vecka senare.

I denna dröm skall jag förevigt sitta och titta ut över havet, eller också sätta mig på ett litet mysigt café, dricka varm choklad och iaktta de människor som passerar, lyssna till deras samtal och känna mig tillfreds med att endast existera i stunden, utan förflutet, framtid eller sådant som gör ont.

Svanarna lyfter inte sina huvuden när man passerar, mellan de vita, stolta, flyter små grå tussar. Svanarnas barn är nästan osynliga i skymningen och ovanför dem faller stjärnorna, en efter en i all evighet.

Förstasidan